Det är nu drygt 20 år sedan sist. Samhället ställde om för lösa nya uppgifter som inte var planerade eller förberedda på det sätt som kanske skattereformer eller omorganisationer inom statliga myndigheter. Vi hade precis beslutat oss för att förändra länssjukvården och bygga ett nytt lasarett. Samtidigt dödades vanliga människor ett par hundra mil från oss. I vårt Europa rasade inbördeskriget och vi påverkades väldigt, väldigt lite.
Här tog vi emot människor i alla sorters lokaler – ofta nedlagda militärförläggningar eller skolor. Tolkar anställdes och skolgång skulle hanteras. Det var en påfrestning för den normalsömniga vardag vi hade här, långt borta från krigets fasa och hårda verklighet.
Av oss krävdes inte mer än vanlig medmänsklighet och självklar moral. Det är inte vår egen skicklighet som gjort att våra föräldrar såg till att vi föddes här, eller kommit hit under mer ordnade omständigheter. Vi har all anledning att känna tacksamhet för att vi haft sådan tur.
De jag lärt känna som flydde från döden och kriget i Jugoslavien visste vart de var på väg. Det var då, som nu – Tyskland och Sverige som stod ut i Europa för att ta det ansvar som faller på oss som människor. Samhället fick göra omprioriteringar och lösa de akuta uppgifterna.
I dag träffar vi de tidigare flyktingarna på alla håll i samhället. Som medborgare, skattebetalare och framförallt som medmänniskor.
Men också då brann det. Det brann bokstavligen i en del flyktingförläggningar och grupper som Vitt Ariskt Motstånd (VAM) skrämde vanliga hyggliga människor med sina budskap och med våld, hot och terror.
Det pågick då som nu en debatt om invandring och om flyktingar. Ett nytt parti hade kommit in i riksdagen efter valet 1991.
De etablerade partierna blev tvungna att hantera frågor om hur många vi kunde ta emot och på vilket sätt som vi skulle klara integrationen.
Det partiet var dock inte Sverigedemokraterna. Det parti som den nuvarande flyktingförläggningsentreprenören Bert Karlsson startade tillsammans med Ian Wachtmeister var annorlunda.
De byggde på samma grund som populistiska partier av samma slag som Fremskrittspartiet i Danmark. En kritik mot lapplisor och blanketter, kryddat med en uppfattning om att vi tog emot för många flyktingar och invandrare. Ingen ideologisk koppling till nynazism, fascism eller raslära, även om ett nytt parti drog till sig medlemmar som av olika anledningar inte kände sig hemma bland de etablerade partierna.
När bilderna från koncentrationslägren i före detta Jugoslavien kablades ut, tog vi emot fler flyktingar än vad de flesta andra europeiska länderna gjorde. Vi kunde hantera de basala tingen som vård och skolgång.
Politiken var inte enig. Moderater och Socialdemokrater stod i praktiken för en rätt restriktiv invandringspolitik, men med en i jämförelse ambitiös hållning till att hjälpa många flyktingar. I tidningar sågs Vitt ariskt motstånd tillsammans med Sverigedemokraterna genomförda ceremonier vid Karl XII grav.
Då var Sverigedemokraterna redan etablerade. De hade organisationen på plats och den nuvarande ledningen var med redan för 20 år sedan.
En rörelse med bruna rötter, som aldrig kommer att tycka att tillräckligt få ska kunna lita på att vi agerar medmänskligt. Vi vet att vi kommer att klara det.