Själv har jag förgäves letat en klänning som nästan på pricken ska likna favoriten jag bar på de tre första. Man får inte alltid som man vill.
Här står vi nu med väskor och biljetter. Redo för ännu ett äventyr. Och allt tycks ligga i ödets händer.
Om inte min äldste som barn läst en annons om värdfamiljer och sagt: Vi kan väl ta en sån, hade vi aldrig träffats, Sri-lanka-vännerna och vi.
Den första i bröllopsraden var deras äldsta dotter. Långt innan de möttes hade killens föräldrar i Austin, Texas hört talas om henne och velat arrangera en träff. No, no, sa hennes pappa, hon studerar, är i karriären. Prata med din fru när du kommer hem till Minneapolis, tyckte de. Inte han.
Åratal senare på sitt första jobb i Chicago skickades flickan oförberedd in till ett möte, fylld av frågor. Föreläsaren häpnade. Efter mötet såg hon hans namnskylt: Kommer dina föräldrar från samma land som mina? Av miljoner möjligheter i det enorma landet, var det just han, just där, just då, killen från Austin, Texas.
Lillasystern som snart står brud föddes på Luleå BB, pappan fick vara med och ta emot. Sen dess har jag hållit henne i mina händer, sa han när de hälsade på efter tjugo år i USA.
Som baby skrynklade hon ihop ansiktet när hon såg min vite make, van som hon var med bruna men kunde inte låta bli att titta. Igen och igen.
Han är söt som en svärmorsdröm på inbjudningskortet, hennes blivande man. Påminner om maken som ung och lika vit. De skulle bara byta olja i sina bilar. Det var kö. Han blev förstummad, inte hon.
Mellan hennes föräldrar hade det sagt klick på en busstation. Jag visste direkt att han var min soulmate, har mamman berättat.
Jag tror inte på ödet, men det gör han, sa en bekant en gång och pekade på sin man. Ödet har många namn. Vissa kallar det slumpen.
Och klänningen? Vad blev det? En helt annan. Dock med sväng i kjolen.