– Nu är herr och fru Domherre här igen, upplyser mannen som tagit över matandet av det fritt flygande liv som utspelar sig på vår gård.
Själv står jag i köket och mal hasselnötter i mandelkvarnen, snart är det min tur att bjuda kompisarna på fika. 175 gram enligt receptet som jag tappat bort men nötterna är noga vägda. Två påsar á 100 gram men varje nöt gick åt förutom fem. Hoppas att det finns en naturlig förklaring. Mannens idé om att resten dunstat ut genom plasten gör mig nervös.
– Och nu kommer ekorren, ropar han från allrummet.
Magnifikt slingrande och huvudstupa har den förstås tagit för givet att störst och bäst får mest, ja allt. I morse bytte mannen snöre till ett längre att hänga talgbollen i. Och nu?
–Han springer direkt ut på grenen, tittar på snöret och vänder! Han är smart! lyder rapporten.
Två ägg, en och en halv deciliter socker, visst stod det så? Kör igång elvispen, med tre ägg hade smeten blivit fluffigare.
Som ung hade jag ordning på recepten men de har expanderat.
–Nu har vi fem domherrar här, rapporterar mannen. Tre damer och två herrar.
Jag häller smeten i den smorda formen och skjutsar in den i ugnen, 175 grader, när det doftar kaka är den klar.
Tittar ut genom det lilla köksfönstret. En domherretjej till vänster, lite vid sidan om de präktiga paren. Alla sitter de i snön. Alla får nöja sig med vad som blir över.
”Styrka och duglighet väcker beundran men inte kärlek. Det brustna hos människan är det som inger kärlek. Men det brustna räcker inte. Det måste kompletteras med autonomi och självdistans”, skriver Lena Andersson i Egenmäktigt förfarande där den dugliga kvinnan får nöja sig med smulor.
–Domherren som fattas har väl annat för sig, gissar jag.
–Det är inte säkert, det kanske inte gick att få ihop det, tror mannen.
Strax därpå lyfter alla fåglar mot sina privatliv. Inte heller ekorren syns till. Det enda som hörs är ett flygplan som landar eller möjligen startar på Kallax.
Mannen dyker upp i köket, ser sig omkring. Sugen.
–Skålen står där, säger jag.
www.anitanilsson.se