Vitt ris. Kanske Jasmin. Kanske Basmati. Eller Uncle Ben’s.
I alla fall ris. Och man skulle analysera vidare. Koktid, avsändare, fingeravtryck - vad vet jag, kanske alltihop? Det är inte lätt att förstå vad som händer här i världen just nu.
Lådan som gav upphov till ett stort polispådrag utanför polisstationen i Luleå i veckan var förknippad med ett hot, men åt det mer "generella hållet", uppgav polisen.
Hot åt det generella hållet? Vad betyder det? Och om det är ett “generellt hot” hur kan det då vara farligt, eller eventuellt störa utredningen att berätta om hotet?
I min värld är det viktigt med extrem tydlighet i dagens hetsiga terrorklimat. Att köra fullt pådrag och sen inte kunna berätta om bombhotet mer än i ytterst luddiga ordalag - är det verkligen nödvändigt? Kanske. Kanske inte. Man vare sig får veta eller förstå nånting just nu känns det som.
Ibland handlar det om rikets säkerhet, om terrorläget i världen eller det utredningstekniska läget, oavsett vilket så kan allt skyddas eller skyllas på. Ingen behöver svara på nånting överhuvudtaget med hänvisning till "läget" eller "situationen". Alla är rädda att svara fel. Eller för mycket. Eller på fel sätt.
Jag tänker att efter polisens inte så storartade insats i Boliden, då man (som det ungefär först beskrevs) utförde en fantastisk insats och grep en efterlyst terrorist (som sen inte visade sig vara någon terrorist utan en vanlig snubbe med namnskylt på dörren) blir man kanske ännu snålare med information. Man vill inte berätta om vare sig framgångar eller misstag.
Jag kan förstå det. Jag kan också förstå att vi vanliga medborgare som inte har rikets säkerhet som vardagssyssla, varken kan eller ska förstå allt. Däremot kan jag inte låta bli att fastna i konspiratoriska tankar om att allt i slutänden också handlar om politik och ekonomi. Alla instanser i samhället tycker nämligen för det mesta att de saknar resurser, tid och pengar. Så även polisen. Och kanske i ännu större utsträckning i kristider.
Jag kan bara inte låta bli att grunna över hur vi med säkerhet kan veta om analysen av hotet stämde, om polispådragets omfattning var relevant, om hotet verkligen var ett allvarligt hot? Hur kan vi nånsin få reda på om en låda med ris verkligen kunde vara en bomb - eller om det faktiskt bara kunde vara kolhydrater?
Det är en känslig fråga. Jag vet. Och jag litar visst på polisen. Jag vet att de för det mesta utför ett fantastiskt arbete, att de tar risker, kämpar och sliter bland annat för min skull. För samhällets skull.
Men jag vet också med säkerhet att i svåra tider ställs allt på sin spets – och varje organisation kämpar för sin existens, för sina resurser. Utan att folk knappt är medvetna om det själva tar de flesta chansen att värna sin avdelning, sin viktighet. Och ett bombhot är naturligtvis alltid ett bombhot. Det går liksom inte att bara hålla tummarna för att det är Uncle Ben’s eller Basmati. Säkerheten ska gå före allt annat.
Men jag säger det igen, i svåra tider, i tider av oro och rädsla är det extra viktigt med tydlighet och sanning. För att inte skapa ännu mer oro, främlingsfientlighet eller rädsla. Är det pojkstreck eller ska vi på riktigt känna terrorskräck?
Medan polisen fortsätter göra sitt jobb, fortsätter jag med mitt - att våga ställa jobbiga, kanske dumma frågor. Att våga ifrågasätta.
LI SKARIN