– Vi tänker se filmen, första föreställningen, ska bara äta lite innan vi går. Man ska vara där kvart över sex, är ni intresserade? undrar väninnan i mitt öra.
Mannen och jag har suttit i timmar framför var sin dator i var sin ände av huset. Dagen flyter, glider mot fem.
Har du lust, ropar jag. Vill man så hinner man, särskilt med rester i kylen.
Hon ringde och pratade om den redan igår. Hennes karl hade upptäckt filmen och hon trodde att den vore nåt, särskilt för mannen.
Jag kollade in snuttar på nätet, gjorde en snabb bedömning. The Imitation Game, vilken tråkig titel. Dramathriller, action och krig, tragiskt slut. Inget för mig.
Men när vänner kommer med förslag, ligger ett värde i detta. Blir det för hemskt får man väl stoppa proppar i öronen och blunda. Tar med ett par även till mannen, känsligare för ljud än jag, jobbade i maskinrummet på en båt som ung. Biosalongen av mindre modell är konstigt nog närapå fullsatt.
Innan visste jag inget om Alan Turing. Kanske ligger ett värde i det. Dras oförberedd in, allt mer berörd, vill ge allt, skydda honom. Men vad hjälper det. När filmen efter ett par timmar rullar fram med eftertexterna, blir man sittande, drabbad av hans öde.
En annorlunda människa, ett matematiskt geni, svårt för sociala koder. Anmäler sig som frivillig i brittiska underrättelsetjänsten, inte för att han vill hjälpa sitt land men för att han vill lägga pussel: Knäcka nazi-Tysklands krypteringssystem Enigma. Får stöd från högsta ort, de andra bjuder motvind. Han bygger världens första dator.
I samma millisekund som den löst uppgiften och stannat slår min kropp till. Knottror nerifrån och upp! Av en film! Jag häpnar.
– Gåshud heter det. Och jag blev nästan rörd, säger vännen på väg ut från bion.
– Du brukar inte bli glad när datorn stannar, påpekar mannen, ska vi skjutsa hem er?
– Vill ni ha en kopp te, undrar väninnan och vi blir sittande med Alan Turings tragiska öde. Han var hjärnan som fick slut på kriget i förtid och detta utan att tyskarna fick veta att deras kod var knäckt.
Han blev aldrig hedrad, tvärtom. Efter kriget dömdes han. I en tid när den som föddes till att bli kär i någon av samma kön, sågs som ett brott.
Han dog ett par år senare. Cyanidförgiftad, kanske av självmord. Blev 41.
Ifjol, 59 år efteråt, postumt återupprättad av drottning Elisabeth.
Bäst man sitter hemma och såsar, lurar det oväntade. Tiden mäts inte i tid, den mäts i upplevelser, säger vännen, och i tankar. Och här sitter jag nu tacksam och skriver på min Turing.