Men för mig är den ljusa tiden helig, vill hinna se och höra, känna doften av och njuta. Först lökarna mot solväggen, de där vi köpte sent och utan garanti.
Sen igelkotten, haren, humlan, skatorna och trasten, sommarlovsbarnen och dansen i parken, hägg och syren, rönn och lönn och syren, bondrosorna, äppelträden, sommargästerna och Trolltjärn, Finlands vita och schersminen.
Det överjordiska ljuset när man råkar öppna sovrumsdörren om natten och gå över allrumsgolvet, det berörande gröna utanför de stora fönstren.
Åtta dar borta känns lagom, varav tre på resa. Vi blir de enda svenskarna och från brudens födelsestad till och med. Ett dygn på Island förkortar skuttet och underlättar tidsomställningen. Och så är det så speciellt.
Det är nästan fullt i bussen mot Reykjavik.
Inga tvåplatser kvar. Mannen går bakåt, jag sätter mig bredvid första bästa, en isländska visar det sig, bosatt i Skåne.
– Första gången? undrar hon.
– Tredje, den första åkte jag själv. Vi jobbar på amerikanska ambassaden, sa paret jag hejdade om kvällen. Vet ni nåt ställe med skaldjurspasta? Jodå. Och de berättade om sitt Island.
– Vi bodde alldeles bredvid, pappa hade köpt de två hus som sen blev ambassad. Vi bjöds på fester där.
Om somrarna bodde vi här på lavafältet, pekar hon. Vi barn var ute och lekte mest hela tiden. Det växer blåbär överallt och finns gott om djupa hål som barn kunnat försvinna i, minns inga förmaningar men vad jag vet kom alla barn hem till middagen.
– Islandshästarna då?
– Otroligt fina! Och så uthålliga! Om man inte band ihop frambenen på dem om kvällen fortsatte de att gå.
– Vi är i en bra ålder, allt har man i sig och dessutom händer nytt.
– Ja. Men spegeln är inte rolig.
Nybliven änka, barnbarn äldre än mina. Du ser så ung och snygg ut, det ska du veta, säger jag på väg ut ur bussen, för det gör hon. Hon rodnar, än mer levande.
Liknande händer mig när vi kliver ut ur hyrbilen vid vännernas stora hus utanför Minneapolis och efter kramar av blivande bruden och hennes storasyster möts av vännerna och deras vänner i vår egen ålder på middagen kvällen innan.
Man suger i sig, lyser upp. Nästan ingen bär glasögon fast det kanske behövs. Unga, äldre, bleka, bruna, ett pratande i vimlet mot buffén. Är mannen med? undrar en bekant. Jodå, nånstans.
Håller den, tänkte värden om terrassen och gick in.