Lagom är bäst, så heter det ju. Och i mellanmjölkens förlovade land Sverige är det ganska svårt att förändra bilden av lagom som norm. Lagom är aldrig för extremt, lagom syns inte för mycket och lagom höjer inte rösten och skriker i onödan. Den som läste denna tidning i lördags eller tittade på inslaget i tv-kanalen 24 Norrbotten fick stifta bekantskap med ungdomarna Ester och Johannes, som genom sina kläder och personliga stil uttrycker sitt stora intresse för den japanska mangakulturen. Med sina sockersöta accessoarer, volangklänningar och speciella sminkningar sticker de utan tvekan ut i en stad som Luleå. De är inte lagom alls och det gör mig så väldigt glad. Den här staden och alla andra små och medelstora städer (i storstäderna finns det oftast gott om folk som vågar sig utanför lagomnormen) behöver människor som törs ta ut svängarna. Det inspirerar andra, det är fint att titta på och ja, det är inte lagom, som i lagom tråkigt. Nu tycker säkert vän av ordning att lagom inte alls behöver vara synonymt med tråkigt och så är det ju givetvis också. Lagom kan säkert vara bra, lagom bra. Det är bara det att det inte är jag. Och det har nog aldrig riktigt varit det heller.
Jag är uppväxt i Kalix och var tonåring under 1990-talet. Jeans av visst märke, sporttröja med huva och gympaskor var uniform på den tiden. Alla hade det. Alla som ville vara rätt och passa in. Jag minns inte riktigt när det inträffade, men det var någon gång i åttonde klass tror jag. Jeansen och tröjan som jag tjatat mig till där hemma fick lämna plats för långkjolar, batikblusar och svarta kängor. Jag vet egentligen inte vad jag hade för stil, den spretade lite hit och dit. Svart hår, eyeliner och svart basker. Helsnaggad, rödhårig och konstiga glasögon, när inte fåfängan fick mig att lämna brillorna hemma. Med blixtrande huvudvärk som följd. I gymnasiet bytte jag långkjolarna mot rutiga små klänningar, blommiga byxor och små stickade tröjor i knalliga färger. Studenten tog jag i limegrön klänning och nästan alla andra bar givetvis vitt.
Verkar det extremt? Inte? Jag kan tala om att min ungdoms klädstilar var alldeles tillräckligt experimentella för ett samhälle som Kalix. Jag fick höra ett och annat. Blev kallad en massa saker. Blev tillsagd av välmenande vuxna att jag skulle dra på mig ett par jeans ”för då skulle jag passa in bättre och inte bli retad”. Jag gjorde faktiskt det ibland, när jag inte orkade. Men det passade inte mig, det var helt enkelt lite för lagom.
”Jag gillar inte sådana där gamm-kläder, det ser ut som något tanterna hade på sig när jag var barn”, säger mamma när jag så snällt jag kan ber henne göra några små ändringar vid symaskinen på den närmast helt perfekta mörkgröna vintageklänning jag fyndade helt nyligen. Mamma, som nått den aktningsvärda åldern av 63 år ser i sina smala jeans och knallrosa tröja betydligt yngre ut. ”Jamen hur gamla var de där tanterna då, när du var liten? Typ 25-30?”. ”Så var det nog”, erkänner mamma, men för henne var de gamla. Jag fyller 36 nästa gång. Jag byter hårfärg och frisyr hyfsat ofta, kör knallrött läppstift på en blåmåndag och klär mig numera nästan uteslutande i sådana där ”gamm-klänningar”. ”Folk stirrar på dig”, säger maken, inte elakt utan bara konstaterande när vi går på stan. ”Ja, de undrar väl varför jag som är så himla tjusig i klänning och kappa hänger med en snubbe i sportjacka och täckbyxor”, brukar jag replikera. ”Här uppe måste man ju klä sig efter vädret”, tycker maken och han kan ha en poäng. Men för mig är det alldeles för lagom. Jag får väl frysa lite istället.