Det mesta är planerat inför den stora dagen. Alla affischer är klara, in i minsta beslut om typsnitt, fotofilter eller efterbehandling. De stora linjetalen är nästan färdiga och alla har förberett sig på vilken bild av verkligheten som ska försöka skapas i väljarnas huvuden när de ska gå till valurnorna den tredje söndagen i september. Det är som att partistrategerna och valarbetarna jobbade med att producera spannmål. De sår, sköter om för att sedan skörda.
Samtidigt skildras politiken allt mer som en kamp, ett spel eller en sport. ”Så laddar partiledarna upp inför debatten” skrev SVT i en ambitiös artikel på webben inför avslutningsdebatten inför EU-valet i år. Det är som ett racinglopp där väljarna är den ivriga publiken.
Att detta är ett ‘supervalår’ har vi kunnat läsa ända sedan vi ätit nyårspizza. Ändå slås vi av hur avslagen valrörelsen verkar ha varit ända tills nu. Det är som om de bägge blocken väntar på varandra. Kanske så att den som verkar säga minst belönas mest i förtroendeundersökningarna.
Från Noliamässan hörs paneldebatter där kandidaterna kommenterar varandra, som om det var vårbudget precis mitt i en mandatperiod. Racerbilsmotorerna varvar knappt mer än tomgång, alltmedan vi väljare tycks mumsa på varmkorv, långt borta från racerbanan.
Valforskaren och statsvetaren Peter Esaiasson förklarar i en intervju att partiernas tystnad och taktiserande kan handla om hur vi väljare påverkas av det som kom först - ‘primacy’, och det som vi hört sist - ‘recency’. Den som kastar sig ut i debatten först kan få fördelen av att sätta tonen och verklighetsbilden, men löper samtidigt risken att någon annan kommer att få det naturligt sista ordet sagt. De bägge blockens sökande efter timing gör att det verkar som att motståndarna istället väntar ut varandra.
Snart börjar valrörelsens sista del. Vi har redan kunnat se affischer för några av partierna och sett reklamfilmer som visar vilken syn partierna har på vad som är samhällets utmaningar. Inte syn på sig själva, utan just nu mest vad de tycker om motståndarna.
De sociala medierna är fulltecknade kring vilka artiklar som ska delas mellan anhängare och deras vänner eller följare om varför regeringen ska sitta kvar eller bytas ut. Nyheter om valrörelsen handlar påfallande ofta om hur själva kampanjerna ska genomföras. Hur många dörrar ska knackas och hur ska väljare mobiliseras inför skördetiden.
Samtidigt är strategerna från bägge sidor väldigt uppmärksamma för händelser som ligger utanför kampanjandets kontroll. Det som statsvetaren Carl Mellin kallar för X-faktorn, som genom historiska valrörelser kunnat vara säldöd, rasism vid valstugor eller en global finanskris. Händelser som når väljarnas uppmärksamhet och som påverkar utgången.
EU-valet innehöll en sådan sensation; FI knep ett mandat, efter att ha lyckats nå sin mediala formtopp precis vid valet, på samma sätt som Junilistan (minns ni dem?) lyckades vid EU-valet 2004.
Jag hoppas se en ordentlig överraskning av detta slag. Någon händelse som inte kunnat förutses vid ett konferensbord i en kommunikationscentral hos partierna. Det skärper sinnena för alla inblandade och resultatet visar vilken politisk kraft som är mest i kontakt med väljarna.
Dessutom blir väl en blandning mellan spannmålsproduktion och sport bara ett racerlopp mellan skördetröskor. Långsamt, tråkigt och inte spännande för vare sig de inblandade eller för åskådarna. Ett motorvrål snart? Någon?
God fortsättning på sommaren