Jag har sett min död. Mer om det längre fram.
Jag cyklar ofta och gärna. Men inte året runt, jag tillhör den generation som ställer cykeln i garaget när snön började falla.
En cykeltur i Luleå är ett pusslande mellan cykelbanor och gator. Samt trottoarer som inte riktigt vet vad de är och vilka de är till för – fotgängare eller cyklister. Ett annat bekymmer är att det vet sällan de som finns där heller.
Allt detta gör att det krävs vaksamhet och reaktionsförmåga att cykla i Luleå, gärna förenad med en djärvhet som inte står en dödsryttare efter.
Lägg till det ännu en försvårande faktor – cyklisten själv och hans psyke. En cykeltur mellan hemmet och jobbet kan lätt omvandlas till en trialbana för att sätta piff på tillvaron. Trial är en tuff cykelsport där det bland annat är förbjudet att sätta ned foten i backen.
Min bana är bara 1.500 meter lång men fotförbudet gör varje gata som ska korsas till en stor utmaning och ett rödljus till mer än en frustration. Ser ni en cyklist som kryssar mellan bilarna på gatan för att plötsligt svänga in på ett övergångsställe för att haka på "herr Gårman" så är chansen (risken?) stor att det är jag. Särskilt om idioten utför den regelvidriga manövern utan hjälm.
Att sätta en hjälm på män i min ålder är nog lika svårt som att få en eskimå att ansluta sig till veganrörelsen.
Lika svårt förefaller det dock att lära Luleåborna skillnaden mellan gata och trottoar. Som bilist får man trängas med fotgängare på gatan och som fotgängare får man väja för cyklister och mopedister på trottoaren. Som cyklist är man fredlös, både bandit och offer.
När farbror gick i skolan var trafikkunskap ett ämne. Då fick vi lära oss hur man cyklar i stadstrafik med filbyten, trafikljus och väjningsplikt. Det var i Örebro och ungefär samtidigt som Stones släppte Satisfaction.
I Luleå känns jag ensam med den utbildningen så jag därav den brutala inledningen. Jag kommer nog inte smittas av ebola och jag tror inte heller att jag blir halshuggen av Isis. Risken att min kropp blir måltavla för ryska elitsoldater är inte helt försumbar men liten.
Nej, jag slutar nog mina dagar på en gata i Luleå överkörd av en bilist som missar bromsen när det plötsligt dyker upp en cyklist framför huven, en cyklist som skulle smita genom en liten lucka i raden av bilar i morgonrusningen. För att slippa sätta foten i marken.
Slutet kan även bli en ung kvinna som strosar över ett övergångsställe försjunken i sin smartphone, jag ser dem varje dag.
Samtidigt försöker min arbetsgivare beröva mig nyckeln till tjänstecykeln. Det handlar om regler säger de men det känns som ett svepskäl. I själva verket är det nog samma fenomen som när de gömmer bilnyckeln av gammelfarfar.
För hans eget bästa.