Blicken är tom, ansiktet är trött. Det blåser kallt som det bara kan göra i Luleå och jag ser att hon fryser. Treåringen drar mig i jackärmen. "Mamma, varför har hon en sådan där mugg?" Jag svarar något i stil med att hon vill att vi ska lägga pengar i muggen. "Då betalar vi då", säger gossen med treåringens självklara logik. Jag gräver i plånboken och halar upp en skrynklig tjuga, kontanter är något jag i princip aldrig har. Trycker ned den i muggen, där det ligger några enkronor på botten. Kvinnan tittar upp, ler försiktigt och säger tack.
Vi går in i butiken och jag bränner säkert mer på min vinflaska än vad kvinnan får ihop i sin mugg på en hel dag. Eller kanske på flera. Många har åsikter om de som tigger på våra gator och jag får ofta höra att det är meningslöst att ge dem pengar. Somliga tror sig veta att tiggarna som kommer hit knappast är så fattiga som de vill påskina, de har bara hittat en inkomstkälla i det öppna Europa. Det argumentet är definitivt rena skitsnacket. Vem skulle lämna sitt hemland och sina barn för att sitta och frysa utomhus i ett land där du inte kan språket och där du riskerar att bli illa behandlad av rasister eller utnyttjad av samvetslösa typer som tar de ynkliga slantar du har lyckats få ihop? De som gör det har säkerligen inga alternativ kvar. Nöden är så stor att dessa människor gör vad som helst för att kanske få det lite, lite bättre.
Vi går vidare längs med gatan. Vid ingången till ett köpcenter sitter ännu en kvinna med pappersmugg. På en lapp står det att hon behöver köpa medicin till sina barn.
Väl hemma igen ligger trasmattorna i vårt kök ihoprullade mitt på golvet. Dottern har börjar gå och vill helst inte göra annat, trots att hon begränsas rejält av den skena som ska få ordning på hennes medfödda höftfel. "Vad jobbigt ni har det", kan folk säga ibland apropå det. Nej, det har vi inte alls, tänker jag. Inte för att jag är en ädlare person än någon annan, jag gnäller också över trivialiteter som tidsbrist och ungar som vaknar före tuppen på morgonen. Men saken är den att min dotter kommer att bli bra. Hon kommer inte att bli halt och ortopeden har lovat att hon kommer att kunna springa, hoppa och dansa balett. För vi bor i ett land där barn får vård utan att deras föräldrar måste betala oöverkomligt stora belopp. Jag önskar att det vore så för alla barn. Jag önskar att kvinnan med muggen inte behövde sitta här och frysa, utan få vara med sin familj och slippa oroa sig för om hon har mat för morgondagen.
Snart är det val till Europaparlamentet och i höst även till riksdagen. Jag önskar mig ett medmänskligt, solidariskt samhälle, där kärlek och tolerans går före hat och främlingsfientlighet. Det finns inget politiskt parti som kan leverera detta på ett bräde, men det finns politiker som arbetar för ett sådant samhälle. De ska få min röst.