Undra när man borde bli rädd? Alltså livrädd.
När blir finito definitivt? När ska poletten trilla ner? I vilket exakt ögonblick inser man att man kommer att bli krossad av det där tåget som rusar fram och man sitter fast på spåret? När det är 100 eller bara 50 meter kvar?
Och var är vi nu i processen? Hur fort går det och finns det nån nödbroms?
Måndag 23 januari 2017. Ett av Donald Trumps absolut första beslut som president blir att stoppa det statliga stödet till organisationer som stödjer abort.
Tisdag 24 januari 2017. Svenska Arbetsdomstolen (AD) tar upp fallet med den svenska barnmorska som anser sig vara diskriminerad och kränkt för att hon inte fått jobbet som barnmorska eftersom hon vägrar utföra aborter eller till exempel sätta i en kopparspiral.
Onsdag 25 januari 2017. Ryska duman röstar igenom ett förslag som ska avkriminalisera våld i hemmet.
Tre dagar i januari, och vi har flyttats inte bara 30, kanske 300 år tillbaka i tiden.
Mörkret kommer från väst och från öst, från de svartaste grottorna och från det ljusaste kristna högkvarteren. Mörkret kommer blixtsnabbt, ogenerat, utan omsvep och ångervecka. Mörkret går klädd i kavaj med för lång slips och för kort stubin.
Mörkret signerar avtal, flinar, hånler och äger. Mörkret äger miljardimperium, arméer, slott, och kyrkor. Mörkret äger undersåtar, titlar, snabba bilar och otäcka leenden. Mörkret äger våra informationskanaler, våra bankkonton, vår miljö, vår kontakt med Gud, våra konflikter och inte minst vår uppmärksamhet.
Mörkret vill äga det som ägas kan, men mest av allt vill det äga kvinnan. Kvinnans kropp, kvinnans drömmar, kvinnans framtid och till och med ofödda barn. Mörkret känner inga hämningar, vet inga gränser.
Kanske kommer vi, med lite perspektiv, minnas denna januarivecka 2017 som starten på den moderna mänsklighetens tillbakagång? Den svarta världskvinnoveckan.
Veckan då världen vände och gick in i grottan igen. Kvinnor ska riskera att dö på grund av de väljer att avsluta en oönskad graviditet. Kvinnor ska kunna bli misshandlade, förtryckta och ihjälslagna, helst i sina egna hem, utan att det ens är straffbart i vårt grannland Ryssland.
Hemma i Sverige ska amerikanska kristna organisationer kunna lobba på högsta arbetsrättsliga nivå för att svenska kvinnor ska tvingas möta vårdpersonal som rynkar på näsan, visar ogillande eller vägrar utföra sitt jobb om nån vill sätta i en kopparspiral eller göra en abort.
Jag känner mig så naiv. Samtidigt så gammeldags.
Känner mig så blåst och blåögd, riktigt förbannad och förtvivlad. Jag ser tåget rusa fram, det ringer i öronen, hur hamnade jag på den här rälsen?
Tänk er januari 2016. Var det ändå inte bättre förr?