Det ska sägas direkt, det här är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Som dotter till en småföretagare inom åkerinäringen har jag växt upp med frågor om kilometerskatt, vilotider och bränslepriser.
Naturligtvis färgar det mina åsikter i transportfrågor. Inget snack om den saken.
Jag har också växt upp och försvarat lastbilar och långtradare som rullar på våra norrbottniska vägar. Jag menar, det är ju pappa, brorsorna eller någon av de anställda i åkeriet vi snackar om. Vanliga människor.
En het potatis när det gäller transporter i Norrbotten är givetvis Norrbotniabanans vara eller icke vara. Helt klart är att man från socialdemokratiskt håll har gjort det till en valfråga och när partiledaren Stefan Löfven besökte Nolia förra veckan lovade han en byggnation av etappen mellan Umeå och Luleå redan under nästa mandatperiod – förutsatt att det blir regeringsskifte.
Det låter väl fantastiskt fint – men till vilket pris? Vem ska betala?
Åkeriföretagen? Konsumenten?
Hur tror ni transporter fungerar i glesbygd? Järnvägsknutarna i all ära, men alla som bor utanför dessa är beroende av transporter på väg. Järnvägen går inte hela vägen fram till ICA i Pajala. Eller för den delen till Coop i Luleå heller.
Det innebär att om man ska ta kostnaden för Norrbotniabanan av åkerinäringen innebär det att konsumenterna drabbas i slutändan. Och framför allt konsumenterna i glesbygd.
Järnvägen är dessutom fortfarande alldeles för opålitlig. För ett par somrar sedan satt hela cirkus Öhrlund på verandan i Smedsbyn och käkade helgmiddag. Pappas telefon ringde och åkeriet fick en körning. Man skulle omedelbums köra en försändelse i 1000-kilosklassen från Ferruform i Luleå till Volvofabriken i Göteborg.
Min fråga var givetvis: Varför skickar man inte det med tåg? Det måste väl ändå vara smidigare och billigare?
Svaret: Delen måste vara framme till en viss tid. Vad tror du ett driftstopp på Volvofabriken kostar?
Tål givetvis att tänkas på. Och då ska man ha de senaste vintrarnas stök med tågen i färskt minne. Inget företag har råd med det strulet. Så är det.
Jag ser positivt på en byggnation av Norrbotniabanan, det man måste komma ihåg är att långt ifrån alla transporter på väg ersätts av tåget. Det måste också finnas en finansiering bakom som inte drabbar konsumenterna i glesbygden. I sådana fall blir bygget av Norrbotniabanan rent kontraproduktivt och spär på kusthatet från inlandskommunerna.
Men det finns givetvis mycket man kan göra för att höja kvalitén på de som oundvikligen trafikerar våra vägar. Här är det upp till företagen att välja rätt transportör, en som betalar avtalsenliga löner, som utbildar förarna i miljövänlig körning, som följer kör- och vilotider och som underhåller maskinparken.
Jag läste en insändare i Norrbottens-Kuriren, undertecknad av Luleås kommunalråd Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström. Det handlade om att kommunen skulle satsa på hållbara transporter. Ett utmärkt initiativ, även om det borde vara en självklarhet.
Det går att vara kreativ i utformningen av upphandlingar för att fylla ovanstående krav och inte bara ta det som är billigast. Man får ju, som bekant, oftast det man betalar för. Varken mer eller mindre.
På norrbottniska vägar rullar mängder av utlandsregistrerade lastbilar, med förare som ofta arbetar under tuffa förhållanden. Här pratar vi inte om avtalsenliga löner, miljövänlig körning eller att följa kör- och vilotider. Däremot håller de priser som svenska åkerier inte kan matcha, av uppenbara skäl.
Kanske är det en anledning till att 20 procent av de tillfrågade i en enkät med fackförbundet Transports medlemmar skulle välja att rösta på Sverigedemokraterna.
Transporter och infrastruktur är inte bara Norrbotniabanan. Det är en viktigare valfråga än så.