EXAKT SÅ ÄR det: detta år är det bara 140 år kvar tills jag kan fira min 200-årsdag .
Och under tiden jag väntar på den upplevelsen kan jag ju, exempelvis, både titta på – och hur starkt som helst rekommendera! - den nya amerikanska HBO-serien True Detective, som drar i gång på kabelkanalen C More nästkommande måndag den 13 januari (endast dagen efter premiären i USA söndag den 12 januari) och som jag har haft privilegiet att redan få se de två första avsnitten av.
True Detective är en dramathrillerserie med Matthew McConaughey och Woody Harrelson i huvudrollerna som två poliser i Louisiana, vars vägar korsas flera gånger under den 17 år långa jakten efter den skyldige till ett mycket bisarrt kvinnomord.
Sökandet inleds 1995 och leder därefter fram till 2012, då fallet tas upp på nytt. Och de två snutkollegerna har inte bara det brutala kvinnomordet att tampas med utan sliter även med stora interna problem: den motstridiga relationen mellan de två.
Den kan med ett enda laddat ord beskrivas som ”hypnotisk”. Eller varför inte ”komplex”? Till och med ”okonventionell”, duger ju mycket bra för den av Nic Pizzalatto (manus) och Carey Fukunago (regi) skapade serien.
Woody Harrelson, som den med megastora äktenskapsproblem försedde snuten Martin Hart (frun spelas av den enormt begåvade Michelle Monaghan; bekant från filmer som exempelvis Gone baby gone och The Bourne supremacy), är som alltid väldigt bra även här (man kan med fog använda sig av ordet ”magnetisk” här; den mycket ofta i privatlivet pårökte Harrelson har Oscarnominerats för sina prestationer i filmer som Larry Flynt – Skandalernas man samt The messenger) orsakar extremt sällan någon som helst besvikelse. Och ej heller här.
Men det bör ändå påpekas att det är Matthew McConaughey, som den från Texas förflyttade och garanterat hemlighetsfulle polisen Rust Cohle, som avger det största intrycket i True Detective. Åtminstone i de både avsnitt jag hittills har sett.
McConaughey, som hittills har haft en karriär som innehållit alltför många halvsömniga romantiska komedier, ryckte oväntat upp sig när han häromåret spelade huvudrollen i The Lincoln lawyer (efter Michael Connellys roman) och har därefter förekommit i olika hyperintressanta filmsammanhang och han kommer, av allt att döma, även att fortsätta med detta.
Hans avmagrade och självdestruktive porträtt av polisen Rust Cohle fängslar oavbrutet. De tystnader som regelbundet förekommer mellan honom och Harrelsons kollega Martin Hart är både väldigt uttrycksfulla och säger mycket mera än en nog så ord-offensiv verbal dialog.
Så … det mest välmenande och helt uppriktiga råd jag kan inleda TV-året 2014 med är att ni ska se – och uppleva! - True Detective. Den kommer att först visas i C More och dyker sedermera säkert upp i någon SVT-kanal också. Men det senare kan ju faktiskt dröja rätt länge, för den serie som den amerikanska nöjesbibeln Variety har kallat för ”en originell röst som inte liknar något annat på TV just nu”.
Och så blev det i dagarna ett sista farväl till en av rockmusikens konkurrenslöst allra främsta stämsångare, Phil Everly, som tillsammans med sin två år äldre bror Don (i The Everly brothers) både kom på 33:e plats när den amerikanska tidskriften Rolling Stone listade de 100 allra förnämsta artisterna genom tiderna och var bland dem som som 1986 allra först valdes in i The Rock and Roll Hall of Fame.
Om jag listar låt-namn som Bye, bye Love, Wake up little Susie, All I have to do is dream, Cathy's clown och Ferris wheel så var detta hits för The Everly brothers (och samtliga skrivna av det legendariska äktenskapliga teamet Felice och Boudleaux Bryant) som startade sin karriär som två prydliga småpojkar i sin pappas Ike Everlys familjeshow i begynnelsen av 50-talet.
De splittrades som duo 1973, när bröderna hade tröttnat både på varandra och på sin musik. Några år av kommunikationsproblem mellan de två följde, innan de startade om igen 1983. De engagerades också till att turnera med Simon and Garfunkel, som alltid framhöll bröderna Everly som en av sina främsta förebilder.
Själv upptäckte jag och började gilla dem i slutet av 1960-talet och har allt sedan dess samlat ihop en försvarlig bunt med vinyl LP-skivor samt ett antal CD:s och någon dito box med brorsorna.
Phil Everly var också, under en kort period, svärfar till Axl Rose, en av hårdrockens stora excentriker och dåtida ledare för bandet Guns'n Roses. Han blev 74 år och dog av den kroniska lungsjukdomen KOL; ett öde som hans livslånga cigarettrökande aktivt rådde för. R.I.P.
Kattälsklingen Malin betraktar uttryckslöst den ursäkt till vinter, vågar sig ut på verandan för urinering och sedan skyndsamt in igen. Men till helgen ska det visst både bli minusgrader och snö. Fan vet men: Äventyret fortsätter!