Kom och titta, sa mannen en av de där dagarna i slutet av maj när man tänker att det här ska fortsätta, hela långa sommarn, sommarlovet.
Regnet ska vara nattligt och bara när det behövs. När man hämtar tidningen om morgonen ska man gå barfota till brevlådan och säga hej till humlan i en doft av syren och Finlands vita. Och inga moln på någon himmel någonstans.
Mannen knackar på fönstret. Kom och titta, säger han igen. Vadå? Vad är det? Sitter själv med orden i väntan på att något ska hända.
På gaveln mot söder har det redan hänt, det man inte vågade tro på. Nyss var det bara gräs.
Petade ner en rad lökar köpta till extrapris och utan garanti för ett par höstar sen. Och här står de. Pärlhyacinter på rad, blåa. Fem gula pingstliljor, en gul tulpan. Resten blev jord. Det handlar väl om gener. Samt forskning och framsteg.
De tog ut hjärtat, vände och vred på det och la tillbaks det, berättade makens sista svåger som fick ett par decennier till.
I november dök sista sträckan upp. Nu blir det begravning. De var en duo i sextio år, svägerskan och han.
Obegripligt att han nu inte sitter och pratar ikapp med henne vid köksbordet. När hon väl sitter. Hon rör sig mycket. Går för att röra på sig, innan det gick an i byar. Hon har en skog. Följ med, försökte hon.
Tillsammans var det till och med roligt att tapetsera det stora köket. Utan engelska tog de sig till Hawaii. Nästan gratis, då fanns förmåner. Den som rör sig blir rörlig rent automatiskt.
Och här sitter jag. I helgen snurrade vi runt i sex och en halv timme. Måste ju ut och titta! Finns alla kvar? Två kvällar, två golv som fylldes. På det ena bländade solen. På det andra var det nattklubb.
Men i en springa bortöver ljus himmel, stilla hav och en strand.
Varför ska dö när man ändå fick födas? sa hon som blir kvar.
Kom och titta, jag har några barn här, vill du adoptera? ringde bonden som plöjde åkern i en av de byar som är älsklingspojkens hemma. Han hade stannat traktorn och flyttat ett fågelbo som genast övergavs av mamman.
Jag har äggen i mitt rum med handduk över, fyra stycken och med en läslampa som värme, säger pojken som nyss konfirmerats, storspovar låter så fint när de sjunger. Och vad ska du mata dem med? undrar jag.
Nä, så fort de kommer ut tar man dem till ett ställe där storspovar finns och då kommer de stora och sköter om dem, skyddar mot rovfåglar genom att spela skadade. Ifjol tog bonden hand om äggen själv, alla klarade sig! Och då var de fem! berättar pojken.
Jag håller mina tummar.
www.anitanilsson.se