– Inga barn med i år. Känns konstigt.
– Ja, jag vet inte hur det blev, säger kompisen från baksätet.
– Dom växer, dom rackarna.
Plötsligt har de annat för sig, allas våra barnbarn. Somrarna kommer och är som de blir. Var och en med sin särskilda stil. Såväl till form som till innehåll, trots att man hoppats på det som gällde ifjol.
Vi är på väg mot vännernas magiska ställe med utsikt mot böljande ängar och den fritt lekande Råneälven. Dagen innan hade metrologen ritat tråkiga tecken av bara farten men jag gör som pappa gjorde. Går ut. Tittar upp. Och från Bergnäsbron syntes inga vägar på vattnet, såklart det blir fint. En tradition, oavsett kräftfiskedatum.
Framme är solen lika solig som när vi åkte. På väg ner till kanoten är det nyslaget. Och den gode grannen kommer dessutom fram till vännen och säger vad han tidigare sagt till väninnan: Ta båten! Det är mycket vatten och strömt och vi fiskar inte förrän i morgon.
Godhet sker oftast i det tysta. Och karlar vet hur karlar funkar. Direkt tilltal är vad som gäller.
Bära ner burar och beten är lätt men annars står jag lika handfallen idag som 1997. De som kan de gör och snabbt går det. Känner mig lite som den upp och nervända kanoten. Medan mannen ror ut och säger åt kompisen var ska hon sätta ner burarna står vi andra kvar, filosoferar och tittar efter båten. Det är verkligen strömt.
Medan årets kräftor kryper in, slörpar vi och suger i oss de som kröp in i fjol och mycket gott bjuder väninnan till. Kompisen får igång sången.
Jag höjer mitt vattenglas: Hur mycket har ni kvar av det barn ni var?
Livet har format till en, tycker kompisen.
Barn är fulländade, anser väninnan.
Männen uttalar sig inte i frågan. Själv är nog mer barn nu, än jag var när jag var det.
Efter middagen lägger mannen fram männens minoritetsbeslut. För första gången töms burarna endast en gång, när de tas upp. Då har det mörknat. Älven ligger lugn. Huset på höjden väntar på oss med sina lysande fönster. Det här måste alltid få fortsätta.
Inne lutar sig kompisen över den stora vita plastlådan med de rasslande flodkräftorna och letar honor och säger aj när hon får sig ett nyp. Honorna är kortare och bredare om baken än hanarna, som har extra ben att hålla sig fast med under parningen, berättar hon.
Det lär finnas en hona av tio. Vad skulle man då haft för chans, undrar mannen rent spontant.
Ikväll hittar hon ingen alls. Väninnan och jag har en teori. Honorna är intelligenta. Dras inte gärna till burar.