Idag är det internationella kvinnodagen. Dagen som instiftades redan 1910 för att uppmärksamma kvinnors situation över hela världen och sätta jämställdheten i fokus. Jag är stolt och tacksam över alla de som fört kampen för jämställdhet genom tiderna. Utan dem skulle jag inte ha rösträtt. Troligtvis skulle jag heller inte ha möjlighet att uttrycka min åsikt offentligt i den här krönikan. Oavsett vad det handlar om anser jag att det är en självklarhet att alla människor, oavsett kön, ska ha lika lön för lika arbete och samma förutsättningar i livet.
Ändå känns det konstigt för mig att ta ordet feminist i min mun. Inte för att jag inte är feminist, utan för att jag tycker att den debatt som förs idag av en del människor som påstår att de är feminister är märklig.
När vi för några veckor sedan gjorde det enormt hyllade specialomslaget ”Vårt Norrbotten” på Norrbottens-Kuriren fanns det också en hel del kritiker som, med en feministisk grund för argumentationen, hävdade att vi gav en skev bild av Norrbotten. De menade att vi på omslaget i huvudsak lyfte fram ”manliga” attribut och arbetsplatser.
Ursäkta och förlåt, men är inte denna analys lite trångsynt? Är ishockey manligt? Hur ser ni då på spelarna i Munksund? Varför anses gruvan manlig? Visst – den första kvinnliga gruvarbetaren vid LKAB gjorde sitt första skift under jord samma år som jag föddes, 1978, men idag är LKAB på väg att bli ett allt mer jämställt företag och jag känner mängder av kvinnor som arbetar och trivs i gruvan. Att dessutom även kvinnliga längdskidåkare och basketspelare liksom Pridesymbolen var i centrum på tidningsomslaget tycks dessa kritiker ha missat. Det är så här vårt Norrbotten ser ut och vi kvinnor är en del av allt detta. Är det inte du som bara ser män på omslaget som har förutfattade meningar?
Personligen brinner jag för småviltjakt och tycker mycket bättre om att köra snöskotern än att sitta på bönpallen, eller att stanna kvar i stugan och diska undan efter maten. Är jag en ”manlig” kvinna då?
Hemma hos oss är det min man som bakar och lagar mat. Han tycker, till skillnad från mig, väldigt mycket om den typen av hushållssysslor. Jag tycker bättre om att klyva och trava ved. Gubben min är nog vad som traditionellt skulle kallas ”manlig”. Han har både pondus och auktoritet.
Jag skulle säga att vi fattar de flesta besluten i hemmet i samförstånd och delar 100 procent lika på de inkomster och utgifter familjen har. Det har vi alltid gjort, oavsett vem som för stunden haft den högsta lönen. Vi har delat hyfsat rättvist på föräldraledigheten och turas om att vara hemma när barnen är sjuka. Jämställdhet i vardagen, något som 1900-talets kvinnorörelse kämpat för att jag och min man ska få uppleva.
På senare tid har jag slagits av hur en del som kallar sig feminister förhåller sig i debatten. Några är oförskämda mot män med makt, och så snart de inte får svar på tal eller bemöts av motargument anklagar de den mäktige mannen för att använda härskartekniker. Den typen av argumentation bör användas när den är befogad och inte som en utväg när de egna argumenten tryter. Då tror jag att den undergräver kvinnors möjligheter att ta sig fram i samhället.
Visst finns det tillfällen då jag känt att jag inte blivit tagen på allvar. Jag har också upplevt att jag blivit förbigången av män med mindre erfarenhet och kompetens. Jag har varit arg och känt att jag fått stå åt sidan för att jag är kvinna. Jag önskar innerligt att dessa gamla invanda mönster med tiden ska suddas ut helt. Tills vidare fortsätter jag kvinnokampen på mitt eget vis.
Trevlig helg!
Anna-Sofia Wirén, 35, är tillförordnad redaktionschef på Norrbottens-Kuriren och 24Norrbotten. Hon tillbringar kvinnodagen på Luleå ridklubb där det pågår dressyrtävlingar i helgen.