Som att offer och förövare inte skulle känna skillnaden. I värsta fall skulle det kunna låta så här:
• ”Men det var ju bara på skämt!”. ”Har bruden ingen humor?”. ”Hon bjöd ut sig”. ”Hon fick mig att tro att hon ville det”. ”Får man inte ta på varandra i Sverige i dag?”
I bästa fall kanske så här:
•”Hon missförstod. Jag har svårt för att visa känslor, jag gillar henne, detta är enda sättet jag kunde uttrycka mig på”.
Nej. Man missförstår inte en sån situation. Inte. Den som trakasserar känner, vet, och beslutar sig för att gå över en gräns. Den som blir trakasserad känner, vet, och upplever exakt när gränsen bryts.
Att trakassera är att med avsikt, upprepande och medvetet störa, uppröra, hota och kränka. Med blickar, ord eller beröring. Det finns ingen gråzon. Det finns inga tvivel. Du vet. Han vet. Hon vet. Man vet. Och det är bara offret själv som kan avgöra definitionen och graden av övertramp.
Efter att ha jobbat i sydeuropa under en tid minns jag att jag nån gång kunde sakna, efter att jag kommit hem till Sverige, att killarna busvisslade när man gick över gatan. Jag tycker det är lite fånigt och pinsamt att erkänna detta, som om jag vore någon form av könsförrädare eller sjukt fåfäng anti-feminist, nu är jag är ingetdera, men det finns en point med historien. Busvisslingen. Den kom nästan som en naturlag. Titta höger, titta vänster, gå över gatan – och så en vissling.
Ibland kunde det istället vara en blick som dröjde kvar lite länge, en komplimang. Från en man till en kvinna, från kvinna till kvinna, från människa till människa. Ett möte. En beröring. Det fanns säkert tillfällen av gränsöverskridande, men jag minns faktiskt inte trakasserier, jag minns mod att jämlikt mötas.
Då jag kom hem till Sverige upplevde jag att folk knappt vågade se, alltså verkligen inte vågade titta eller knappt nudda vid varandra.
Hade Sverige alltid varit så, hade vi i våra svenska kroppar färre psykiska och fysiska möten i jämförelse med de nya kulturer jag hade fått lära känna?
Jag tänkte på alla kindpussar, långa blickar, intensiva samtal, yviga gester, gatuvisslingar, och ingen som ville väja med blicken i första taget?
Hade Sverige en gång i tiden varit varmare och vänligare men nu tappat kompassen och det sunda förnuftet totalt?
Hade vi blivit skrämda av rädslan att göra fel så att vi helt enkelt beslutat oss för att ”lika- bra- att-hålla-distans- då- slipper- man- i-alla-fall-bli-beskylld- för- sexuella- trakasserier”?
Att trakassera är att förfölja, antasta, psyka, tracka, topprida, plåga, pina, mobba, genera eller stalka. Det är inte att ge beröm, komplimanger, eller välmenande barnsliga visslingar. Att bli trakasserad gör ont och sårar djupt, trakasserier gör en inte fnittrig och road över uppvaktningen.
Så skit i förvirrande begrepp, hårklyverier och gråzoner. Vi som blivit utsatta vi vet skillnaden, eller när det ena övergår till det andra.
Jag har känt en hand nudda vid min rumpa och tänkt tihi, och jag har känt en hand stryka över min bak och velat kräkas av obehag. Och den som nuddade och den som strök visste också båda skillnaden.
Antingen så är man inbjuden på lika vackra villkor eller obehagligt gränslös på någons bekostnad.
Ordet trakassera på engelska är harass, redan år 1160 betydde “haras” att man tvingade samman en grupp hästar för reproduktion. Påtvingad avel i inhägnader.
Herr Sverige (läs: i huvudsak män) kanske inte öppet busvisslar på flickan som går över vägen, men däremot fortsätter Herr Sverige att kladda, besudla, och antasta på 2016-talet. Nu i nya former av inhägnader. På arbetsplatser, skolor, i media och på sociala medier som det också är väldigt svårt att fly i från.