Att starta en gruva är en tio år lång gropig grusväg. Direkt som Harry Rantakyrö fällt orden kunde vi alla som hörde förstå vilken erfarenhet som finns hos det tillträdande kommunalrådet i Pajala kommun. Jag avundas inte honom uppgiften. Det är en oerhörd utmaning som väntar honom och många fler framöver. Jag är sedan en tid tillbaka inte själv en del av händelseutvecklingen och det gör en dag som igår än mer frustrerande.
Alltsedan företaget räddats av det konsortium som gått in med Folksam, Metso, PEAB och LKAB via riskkapitalbolaget Norrskenet har tankarna varit framåtriktade. Efter en svår kris, kunde företaget gå vidare. Vikten av den räddningsoperationen och den hjälp utifrån som företaget fick kan inte överskattas. Däremot fanns inte tiden att också hylla de som sytt ihop det hela. Utnämningen av Peter Pernlöf som tf vd skvallrar lite för den utomstående vikten av hans gärning i sammanhanget. Det var andra gången som Peter varit i centrum för att rädda stora värden och mängder av arbetstillfällen. Första gången var Boliden i början på 2000-talet, där oerhörda mängder skicklighet och handlingskraft behövdes. En stor del av den kraften och skickligheten kom just från Peter. Erfarenheten och kompetensen hos ett litet antal nyckelspelare var avgörande för att ta Boliden ur den situationen då.
Northlands historia speglar tydligt hur verksamheter av den här storleken kommer till, men med ett snabbare tempo än vad vi kunnat se i Sverige tidigare. När jag kom till Northland var företaget en liten gruvjunior, med en avlägsen blötmyr som enda materiella tillgång. De första åren från 2006–2010 handlade helt och hållet om att få in investerare att tro att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att starta en gruva i Sverige. En ny gruva i den storleken från ingenting genomfördes senast för mer än etthundra år sedan, när Kiruna byggdes.
Det är bara i historieböckerna som vi sett en likartad utveckling och då i samband med etableringen av järnmalmsbrytning i Malmberget och byggandet av Malmbanan. Det historiska exemplet avskräcker, eftersom bolaget gick omkull efter prestationen. Malmbanan finns däremot kvar och står tillsammans med gruvbrytningen som fungerande monument för entreprenörsskapet.
Gruvnäring är en industri som har kraftiga svängningar. LIka viktigt som det är att inte dra pennstrecken upp i himlen vid högkonjunktur är det nu viktigt att behålla det strategiska tänkandet även när cykeln vänt nedåt. Vi kan alla skatta oss lyckliga över att envisheten hos de som räddade LKAB undan krisåren på 1980-talet, tillsammans med en bestämd ägare skapade grunden för den utveckling vi sett i Malmfälten.
På samma sätt hoppas jag att den envishet som enskilda människor och företag satsat på industriell utveckling i Tornedalen heller inte varit förgäves. Med varsel om uppsägningar av 500 personer kan vi lätt förstå att det här var jobb som inte fanns ens för fem år sedan och att det bakom varje jobb finns en människa och en familj.
När ny vd utnämndes för drygt tre kvartal sedan förstod jag utmaningen han skulle ställas inför. Även om tid funnits att förbereda, kan man inte räkna med prisfall i de magnituder som nu skett. Även om han och jag aldrig hann arbeta tillsammans vet jag att han är i de bästa av händer. Med den fantastiska resurs som människorna i företaget och i Tornedalen utgör kan man vinna allt, även när det ser mörkt ut. Hoppas det blir sex kommande år på Rantakyrös grusväg för att stabil utveckling ska kunna ske också i Tornedalen.