Vem kunde tro att dansen som konstform skulle stå som den absolut största skiljelinjen i Norrbottens kulturpolitik? En verksamhet som är ack så viktig, men som inte tar särskilt stor plats i kulturlivet som det skildras i media. Jämfört med annan scenisk verksamhet syns det sällan vid sidan om teaterkonsten, operan och musiken i övrigt. Det måste handla om någonting annat, en annan anledning till denna skarpa debatt om hur kulturmedel för dans ska tillskjutas och fördelas i Norrbotten.
En intressant och spirituell ordförande som jag svarat mot i ett tidigare jobb suckade till mig för många år sedan. Han sa att i Norrbotten kokar allting ned till fastighetsfrågor. Först därefter kan man tala om innehåll. Då pekade han på problemen som fanns när LV7 lades ned i Luleå. Vad ska man göra av alla dessa lokaler i detta stora område? Kultur är fint – låt oss kalla LV7 för kulturbyn Kronan, sa han lite cyniskt. Han fortsatte med fler exempel för att till slut komma fram till att det borde vara tvärtom. Först ska vi tänka på vad som saknas och sedan skapa utrymmet för det.
Många år senare är det dansen och danskonsten som är i fokus, men naturligtvis med en lokalisering i första rummet för debatten.
Var ska ett dansens hus ligga? Luleå eller Piteå?
Bägge kommunerna argumenterar klokt och med goda argument. Landstinget och Luleå kommun har en överenskommelse om kostnadsfördelning i ett nytt dansens hus och Landstinget aviserar att det kan komma att ändras. Det riskerar att skjuta på etableringen av en fast kulturinstitution och nu ifrågasätts de kulturella ambitionerna hos landstingsledningen. Samtidigt deklarerar Piteå sitt fortsatta intresse av att vara säte för danskonstens institution i Norrbotten.
Med Landstingets kulturplan i ryggen argumenterar alla sidor för ansvarstagande i kulturpolitiken. Planen syftar till att samla kulturen för en sammanhållen syn och process för kulturen i en region, men samlingen är det första som tycks ha lämnat oss.
För de berörda kommunerna, Luleå och Piteå är det etableringen av en institution som hägrar. Piteå med argumenten att dansen har en plats i utbildningen av dansare, medan Luleås tidigare kommunledning argumenterat för det starka engagemanget i dans, särskilt hos barn och ungdomar.
Landstinget står på sin sida med besparingskrav på 200 miljoner konor och landstingsrådet verkar signalera att den ökning av kostnader som dansinstitutionen skulle generera inte passar in i planen för kostnadsminskningar i NLL.
Dansen har sin plats och Norrbotten behöver säkerligen sin dansinstitution. Kulturen är i sitt sammanhang ett eget politikområde som förtjänar en övergripande prioritering, för att inte drunkna i sjukvårdsfrågorna. Det betyder att den samlade bild som en kulturplan ger också måste finna sina prioriteringar inom området. Finansieras den plan som råder, eller ska vi minska ambitionerna? Om kostnadsramarna beslutas behållas eller minskas måste vara den övergripande frågan. Inte att direkt peka på enskilda verksamheter, bara för att de i dag inte kostar det som vi planerat att de ska. Luleås press och Piteås upprepning av sitt erbjudande visar på splittringen i processen, men också på engagemanget för danskonsten.
Kulturen måste ses i ett enda politiskt sammanhang, som den kraft den är. Ändras finansieringen i en plan, måste det aktivt beslutas om någon kulturverksamhet ska nedprioriteras. Annars är kulturplanen bara ett papper bland andra papper. Fastighetspolitik, som min gamle ordförande kanske skulle ha sagt.