Jag känner igen skogsvägen. Vi hinner ikapp bilar som står still, kan se bakändan på några men inte var kön börjar.
– Kaos, skojar jag, va kul!
– Kö, preciserar mannen.
I den gamla logen var det så trångt att man fick kliva upp på en bänk och spana: Var är han? Ute var det pilkastning, skjutbana, tombola, det luktade kaffe och sommarn var evig. Killen jag spanade efter skulle snart bli make.
Vi dansade oss genom livet. Efter decennier gick även logen sitt öde till mötes. En ny byggdes, dubbelt så stor. Dit åkte jag aldrig. Inte förrän nu.
Vill ni bli statister i Kay Pollaks nya film, det ska bli en dansscen? undrar en tjej intill nästa kö, den mot kassan. Men kön har inte tid. Kön vill dansa. Drifters heter orkestern och det är inte bara namnet som får igång oss. Tonerna går in i kroppen som genast fattar galoppen.
Härligt golv, konstaterar mannen. Och värmen stiger. Inte för mig, säger han, jag har undertröja. Då och då svävar man ut i andra famnar, vet inte alltid var man är och med vem eller vart det bär. Den tar aldrig slut, den här dansglädjen. Även mannen har fått sig en liten stab. Skyltarna som ska visa vems tur det är att bjuda upp har väldigt små bokstäver. Men inte gör det mig nåt.
Ingen ordning alls, klagar en bekant som under Damernas väntat på damer som istället svängt förbi med karlar som i halvdunklet skyndsamt bjudit upp närmsta dansös för att inte bli utan.
– Jag blev nostalgisk, gick in i skogen för att leta spår efter gamla logen men hittade bara en myrstack, berättar en bekant dansör. Naturen bygger monument, det var så det var. Ett myller. Som ikväll.
Och nu. Var står han, mannen min? En bänk att kliva upp och speja ifrån, det borde man ha. Går i stället framåt. Där är han! Äsch, redan uppbjuden. Strax hamnar jag själv i rytmiska äventyr, mannen ler då han ser.
När jag var arton följde jag med på dans, berättar en ny bekant under paus, men då jag dansat färdigt fortsatte golvet. När jag har slutat dansa ska golvet banne mig stå still! bestämde han. Och det har det gjort sen dess! Annat hade inte funkat, inte med mitt jobb, säger han, när jag ser andra gå ruset av sig om morgnarna sitter jag lugnt med mitt kaffe.
Sen drar musiken iväg oss. Han åt sitt håll, vi åt vårt. Allt flyter, svävar. Och plötsligt! Sista dansen! Hur fort kan timmar flyga egentligen? Länge blir de kvar, inne i en. Ute är det alldeles ljust. Det doftar grönt, på väg mot bilen viftar jag bort tre ivriga myggor med min lediga hand.
Glad midsommar kära läsare och ta nu en svängom därhemma ikväll, om ni känner för det!