Jag skulle inte påstå att jag som kvinna är särskilt rädd för att röra mig ute ensam efter mörkrets inbrott. Men känslan av otrygghet växer.
Under min uppväxt var det en ganska vanlig syn med nycklar som hängde kvar
i ytterdörren när folk åkte och handlade. Jag minns till och med att jag en gång möttes av en lapp på hallbordet hemma hos en kompis, som inte var hemma när jag kom på besök. ”Kommer strax. Det finns kaffe”. Känslan av trygghet var total.
Jag har blivit kränkt av män. Jag har blivit sexuellt trakasserad vid några tillfällen. Jag har varit rädd ibland, för att gå igenom en lång skolkorridor där några idioter till killar tyckte sig ha rätt att kalla mig för häxa, hora, ful och gud vet allt. Jag har vänt mig om en extra gång när jag gått hem från bussen i mörkret vid ett antal tillfällen, medveten om att jag som kvinna kan bli utsatt för mäns våld. Rädslan är givetvis irrationell, eftersom mäns våld mot kvinnor oftast sker i hemmet, i nära relationer.
I fredags demonstrerade högerextremister i Stockholm. Därefter utbröt kaos. Maskerade män jagade flyktingar på t-centralen, det som påstods vara någon form av medborgargarde var rena lynchmobben, rapporterar medier runt om i landet. Det rasistiska våldet har tagit steget från sociala forum på nätet och finns nu öppet, mitt ibland oss.
I allt detta utkristalliserar sig också någonting annat. Rasisterna påstår sig vilja skydda ”sina kvinnor” mot att bli attackerade och våldtagna av män med muslimsk bakgrund.
I grupper på Facebook uppmanas svenska, vita män att skapa trygghet för svenska kvinnor ute på gator och torg.
För männen som driver på detta vill ju inget hellre än att skydda oss och försvara vår heder? Nej. Jag kan tala om att dessa antifeministiska, rasistiska män, djupt rotade i uråldriga patriarkala strukturer skiter fullständigt i om vi kvinnor känner oss utsatta under mörka kvällar ute på stan, inom väggarna i vårt hem eller var vi nu befinner oss.
De använder oss som ursäkt för att utöva sitt vidriga, rasistiska våld och förtryck mot människor av annan bakgrund än deras egen.
De gånger jag själv har blivit kränkt eller trakasserad, har det varit av vita, helsvenska män. Våldet och förtrycket måste bekämpas, men inte genom mer våld och inte av rasister och våldsverkare som påstår sig verka för min och andra kvinnors trygghet. Visst har det hänt att jag känt mig rädd en mörk kväll när jag har hört steg bakom mig. Men den rädslan är inte ens en bråkdel av den jag känner nu när jag vet att sådant som borde ha begravts i historien pågår helt öppet, i vårt samhälle där mina barn ska växa upp.
Gator och torg i vårt land är inte lika trygga platser som de brukade vara. Och det är rasisternas fel.