DET HÅLLER VÄLDIGT bra att referera till smålänningen Lennart Hyland (1919–1993) som det så kallade Folkhemmets obestridde kung.
Från mitten av 40-talet fram till cirka mitten av 80-talet fanns han – överallt; först i radio och sedan även i tv. Han jobbade minst 30 timmar per dygn och med olika angelägenheter som sociala reportage (han var faktiskt något av den tidens Wallraff som exempelvis restaurangservitör, uteliggare, med mera), därefter som programledare och anförare för närmast hysteriskt populära (även om man tar med i beräkningen att det endast existerade en enda radiokanal och ingen tv-kanal då) radioprogram som Karusellen och allehanda sportbevakningar.
Efter mitten av 50-talet anslöt sig televisionen och då blev det bara ännu mera jobb för Hyland och detta accepterade han med glädje: 1961 gick Hylands hörna i gång i radio och året efter i tv. Sedan blev det oändliga mängder med VM- och OS-bevakningar (både vinter och sommar-varianterna), landsomfattande insamlingskampanjer som Röda fjädern, intervjuserier som den om finansfamiljen Wallenberg i tv på 70-talet, samsändningar med Norge (han var en stor man även där och hissade en gång den svenska flaggan uppe på Holmenkollen och förklarade att där uppe på skidbacken skulle den sitta kvar, till Norge hade passerat Sverige i den aktuella insamlingen) och med mycket mera också.
DET HÄR BORDE ju ha räckt till för utbrändhet (som inte existerade på den tiden, åtminstone inte under det namnet) och förslagsvis något dussin med magsår också. Men Hyland klarade sig. Han var gift med hustrun Tuss och hade två söner, som han rimligtvis sällan hade tid över för att umgås med. Jobbet prioriterades och gick ständigt före allt annat.
Och så söp han. Väldigt mycket. Och drog på sig mängder med fiender genom sin arrogans och grälsjuka, som dock doldes skickligt för allmänheten på den tiden.
Sommaren 1980 körde han av vägen i fyllan, på väg mot sommarstugan utanför Tranås. Polisen kom och blodprov togs. Resultatet blev 3,14 promille och körkortet försvann (kollegerna kallade honom en tid därefter internt för Pi på grund av promille-siffran). Aftonbladet skrev om händelsen men inte om fyllan. Men för många var tillståndet för Folkhems-matadoren nu ändå en officiell hemlighet.
Hyland dök oanmäld upp hos exempelvis medarbetare på TV 2:s barnredaktion och skällde grundligt ut dem för de, i hans tycke, usla program som de gjorde.
Han satt på buss 54 i Stockholm och höll högljudda monologer om inkompetensen på Sveriges Radio.
Och nu har Lars Ragnar Forssberg nedkommit med en både beundrande och svidande kritisk biografi vid namn Hyland – Legenden och hans tid (Leopard förlag), som faktiskt är den allra första någorlunda större biografin över mannen i fråga.
Hyland var en genialisk yrkesman, en professionellt hjärtlig lekledare; nästan ständigt omgiven av producenten och den evige kolerikern Allan Schulman (dessa två bör absolut ha varit en minnesvärd duo!), en suggestiv sportreferent (”pucken gliiider in i mååååååååål !”, från hockey-VM 1962, är för alltid ihågkommet) och (oftast) en mycket lyhörd intervjuare (innan statsminister Tage Erlander berättade Värmlandshistorier i Hörnan 1962 var han rätt diffus för det stora flertalet – men knappast efteråt).
Hade Hyland varit verksam i USA hade en biografi som denna kommit högst två år efter hans död. Man får tacka den kompetente Lars Ragnar Forssberg för att den i alla fall landsattes nu, så här lite drygt 20 år efter frånfället.
I EN KOLUMN nyligen skrev jag om mordet på USA:s 35:e president (inte 32:a som jag råkade skriva – förlåt) John F. Kennedy och i korthet även om den officielle gärningsmannen, Lee Harvey Oswald (själv nerskjuten bara någon dag senare av nattklubbsägaren Jack Ruby, som meddelade poliserna att ”jag gjorde det åt er grabbar, det som ni inte vågade göra”).
I den brittiska tidskriften Prospect framlägger Cambridgeläraren i franska, Andy Martin, nu den intressanta teorin att FBI efter att ha övervakat de bägge vänsterorienterade författarna Jean-Paul Sartre och Albert Camus (bägge för övrigt Nobelpristagare i litteratur), fastnade för Oswald som gärningsman i Kennedy-mordet. För att han var en man i utkanten; en främling, en sådan som de bägge fransmännen så ofta skrev om.
Om inte annat – intressant.
FÖRRESTEN: HAR JAG möjligen sagt det här tidigare – katten Malin är bäst. Allra bäst. Av Alla. För alltid. Tja, jag minns inte riktigt…
Och: Äventyret fortsätter. Alltid.