Killen som stal min under nyårsnatten miste sitt reseledarjobb och satt inne tre veckor i väntan på rättegång. Den hålls på måndag, hade säkerhetskillen på hotellet tagit reda på. Vi lämnade adresser, han lovade höra av sig så fort domen var klar. Men nu är vi ju inte där längre.
Det här blev dyrt för dig, sa jag till mannen. Inte den begagnade kamera som ersatte min, men nya Certina-klockan i samma modell som den han tog ur min hand och drullade bort för att inte jag skulle drulla bort den.
Jag? Ibland tror jag han blandat ihop mig med någon annan.
När vi kommit i ordning efter resan sätter jag mig vid datorn och tittar på bilder från hans kamera. Och plötsligt! Cykeltaxiföraren med mannen, just innan vi sätter oss!
Nästa bild tog han själv från sin plats i baksätet. Förarens ansikte i backspegeln. Vi sa okey till hans enträgna erbjudande, runt honom en familj, kändes det som. Lite glad borde han ha varit, eller hur. Inte det där stenansiktet.
En bit framåt på bilden syns ett par unga killar på var sin sida av färdvägen.
- Kom och titta! ropar jag. Vilken av dem såg du?
- Den mindre, den med röda shorts!
Den längre gör ett tecken. Som för att få över den lille på sin sida, min sida i cykeltaxin. Snart händer det. Snart svider det till på halsen. Nu. Så snabbt gick det.
Ingen kameraövervakning bortom turistområdet, var föraren snabb på att berätta efter rånet av guldkedjan med guldhjärtat som låg mig så nära att det var en del av mig själv.
Att vi faktiskt hade knäppt kort, suddade chocken ut. Om inte hade vi dirigerat honom direkt till närmsta station. Anmäla i efterhand? Så att andra slipper drabbas, komma hem och berätta och förstöra Kubas rykte.
Mejlade svenska ambassaden i Havanna, vi har ju såväl bildbevis som exakt gatuadress. Erfarenheten säger att kubansk myndighet inte är benägen att ta emot anmälningar eftersom det skulle störa brottstatistiken och skrämma bort turister, skrev de.
Vilken station? undrade ambassaden sen jag berättat om hur positivt jag blev bemött. En av sekreterarna gick med på att översätta vår anmälan och försöka lämna in den. Polisen tog inte emot den. Det finns inget juridiskt bindande, sa de. För vi är ju inte där längre.
Jag är glad att få bo i ett öppet, demokratiskt land. Från försäkringen kom en slant. En ny kedja runt halsen? Blotta tanken svider till. Men det kanske ger sig.
www.anitanilsson.se