När en vän från Sri Lanka undrar om våra grader och jag svarar noll, suckar han: Oh, I am very sorry! Vad synd om er!
– Inne är det varmt, lugnar jag med luren mot örat.
– Eldar ni med ved eller el?
Försöker förklara fjärrvärmen. Hur den som har för mycket värme kan sprida ut den till andra via ledningar. Det är okey, säger jag när han bekymrat undrar om det blir dyrt.
Att julhandeln i Sverige slår nya rekord med ord som miljarder i sig, berättar man inte för en hårt arbetande karl som tycker att femtusen rupees är en stor summa (300 kronor).
För lillfingerringen med en sten av rosa safir som mannen köpte åt mig på flygplatsen innan hemresan hade Menika haft råd att bygga färdigt sitt och barnens lilla hus inför regnperioden. Så tänkte jag ovan molnen men vickade på fingret och njöt överflödets skimmer i läslampans sken.
Så här kring Jesus-barnets födelse kommer även tuk-tuk-förarens blick av fasa i backspegeln: Är ni KRISTNA?! sen jag nämnt att tempel, nej. Inte där vi bor, men fina kyrkor.
Kolla gärna upp Sri Lankas historia, men vänta. Julen bör vara en tid av glädje och frid. Allt vad ni gör för dessa mina minsta, det gör ni även för mig, sa Gud i söndagsskolan. Liksom att man ska göra för andra, vad man vill att andra ska göra för en själv.
Medan saffransdegen jäser och mannen går ut för att skotta undan lite snö och fixa till granen i garaget med sågen kommer här en julsaga, en sann. Om en kvinna och hennes barn som tvingats lämna sitt land, ett land i kaos.
En mörk vintereftermiddag är de nu på väg i fel buss mot en liten norrbottnisk by med samma namn som det samhälle de lämnade i morse, en tur till närmsta julbelysta stad.
Bussen stannar. De släpps av. Blir stående: Var är vi? Och varför? En man i byn ser en kvinna stå vid vägen. Med barn. Undrar vart de ska, tänker han och går för att hjälpa till. Hon blir rädd. En människa bär sitt liv i kroppen, sitt land, sitt språk, sitt krig. Jag hämtar en kvinna, tänker han.
Snart sitter de vilsekomna i värme och ljus, bjuds kanske på fika. Samtal rings. Sista bussen hade redan gått. De befann sig nu cirka åtta mil från sitt tillfälliga hem. Vem kan skjutsa dem dit? blev frågan. Inte om.
Det goda sker tyst och tänder varma lampor i många led.
Och nu. Som det doftar! Degen jäser över, rapporterar mannen sedan han ställt granen på plats och kikat in i köket, ska den göra det?
GOD JUL kära läsare! önskar Anita