Lycka till på din fria stig, säger jag motvilligt till den karl som snart ska bli ålderspensionär. Allt som är bra ska så förbli, det är min filosofi.
Skymtade honom i vimlet för några somrar sen. Klev fram och sa vad jag tyckte. Det var fest i stan, jag var ensam då men den dagen kände det inte så. Stötte ihop med andra på väg från en upplevelse till nästa. Stämningen skön och jag tänkte: Vilken stad vi har fått och där går han. Han som bestämmer.
Och nu ska han avgå. Vi i allmänheten är välkomna till ett avskedsfika i vårt hus, det vackraste, rött och värmande. Andra la huset åt sidan i decennier. Sen kom han. Isbanor runt stan har vi också fått och Pridefestival bland annat. Och nu är det tack och hej. Med kaffe och prinsessbakelse.
Gör en utgrävning i min, tre teskedar av vaniljgrädden till kaffet så man blir lite uppåt trots allt. Resten tar mannen, i stället för lunch. Folk strömmar till, strömmar förbi eller stannar, en dansör, nu i rullstol säger: Har haft en tro sen nioårsåldern, den är som en hjälm i svåra stunder. Som samhället borde funka, tänker jag, knäpper mina händer.
-50 kronor mindre i pension efter nyår fast allt annat stiger, påminner kvinnan vid bordet där vi står, och välutbildade fyrtioplussare räknas för gamla för att lära nytt, hamnar i Fas 3. Här kommer en besvärlig typ, sa jag till honom. Ni behövs ni med, sa han. Han har inte varit rädd för att visa sig.
-Och han har inte bara tänkt på tillväxten, fortsätter hennes make. Han har förstått vad det är som gör att man trivs. Men de riktiga dansställena har försvunnit. De unga roar sig på annat sätt. Vi bor mitt i stan, på helgerna är det ett väldigt liv, särskilt när stället stänger. Känner igen vissa röster. Nu går jag ner och gör en punktinsats, sa jag. Sen dess har jag inte hört just den rösten.
-Luleå har förändrats mycket, jag är född här, berättar kvinnan, knappt nåt hus som står kvar och områden har kommit till. Men bara en biograf . När barnbarnet var barn fanns fyra, vi såg många filmer, flickan och jag.
-Du är journalist va, undrar en annan som kommer fram.
-Nä.
-Men journalist i grunden?
-Nä.
På första jobbet fick jag heta Birgitta, de hade redan en Anita på kontoret. Jag var osäker och rädd och hette plötsligt Birgitta. Utan medmänniskor inget liv men tack vare motmänniskor puttas man åt det håll som senare visat sig vara det rätta.
Han utbildade sig till murare, kommunalrådet som snart avgår. Inte konstigt man känt sig lugn.
www.anitanilsson.se