Det ljusnar, det är april och då är det helt i sin ordning. Allt som vanligt med andra ord. Nja, inte riktigt – det är många gamla tecken som vrider sig av obehag i vårsolen.
Kommer ni ihåg rörelsen Vägra vinter? Den startades av några hippa typer inom musik- och nöjesbranschen, redan på 80-talet om jag minns rätt. Även om de hade en slogan som kan ge en reklambyrå här i stan skrämselhicka så var det årstiden som var måltavlan. Och metoden var enkel – genom att helt ignorera kyla och snö så kunde man få vintern att försvinna.
Medlemmarna i rörelsen (om man kan kalla några få kändisar för en rörelse) anpassade inte sitt leverne efter väder, vind eller årstid och de klädde sig på samma vis året runt. Det är säkert enklare när man bor i storstan och dessutom har råd att åka taxi överallt.
Jag tillämpade en mildare variant men på grund av tunnare plånbok och en aversion mot explosionsmotorer (hett besvarad) måste jag ibland iklä mig både fodrade jackor, långkalsingar och varma kängor. Och mössa! Vid såna särskilt bittra tillfällen sände man en önskan om mildare behandling till högre makter.
Men mina eftergifter skapade en viss balans mellan mig och kung Bore; jag undvek frostskador och hans majestät slapp känna sig alltför trotsad, kraftlös och förödmjukad. Men nu tycks gubben ha mist bettet totalt och det är gumman Tö som regerar i stället.
Men hör ni mig jubla över tronskiftet? Nä, det känns snarare som om man kastas ur frysboxen i en balja med isvatten. Nu är det vårslask från februari till maj som gäller och alla utflykter i det gnistrande vita har bokstavligen grusats. Och den underbara skaren som gör allt till ett parkettgolv, och plötsligt är det lättare att ta sig fram i naturen än på barmark. Men den nya regenten slår till igen och stänger även denna väg till förnöjelse.
I stället ställs man inför nya problem: vad ska man ha på fötterna. Något jag inte är ensam om – Vägra vinter självdog visserligen rätt snabbt men dess anda lever kvar kan jag tänka när en ung kvinna vadar i fyrtums issörja, skodd i lågskurna rosa gympaskor.
Själv saknar jag då mina gummistövlar som står i fritidsstugan till ingen nytta. Nej, rättelse – nytta gör de som sorkfångare, tillsammans med slaskhinken. De sorkar som dristar sig ned i dessa fällor tar sig aldrig upp och går en gruvsam död till mötes.
Att de har svårt att motstå den doft av gammal kaffesump toppad med halvruttna potatisskal som sprids från hinken är begripligt men jag har aldrig förstått vad som lockar ned dem i mina stövlar. Nå, det var ett stickspår (utan återvändo för sork och möss), i brist på stövlar får man halka fram i slasket i för hala vinterskor. Halt är ordet, halkskydden är på var mans fot men är alltid slutsålda när jag ska till.
Det är inte vi som vägrar vinter, det är vintern som förvägras oss.