Min favorit är Raul Castro, säger mannen på spanska så fort han får sitta fram. Jag sitter bak och ser förarnas nackar stelna. Ra-ul pra-tar myck-et lång-samt och an-vän-der lååång-a ord, jag förstår allt vad han säger, skrattar mannen. Men ingen annan.
När jag sa: Raul ingen favorit? höjde chauffören sitt pekfinger till läpparna. Folk är lika vänliga nu men då var de glada, sa en kvinna som besökte ön för trettio år sen.
Den här morgonen står vi i solen intill stora vägen. Har brått till busstationen, ska till Viñales i dag om vi har tur.
Taxibilar finns det normalt gott om. En dag gled vi hem i en ljusblå Pontiac från 53. Si, ja, sa chauffören lyckligt, det är min! Cuba Taxi är statens, med fast taxa och kommunikationsradio. De statsanställda är slavar, sa en kvinna vi mött. Min fru hyr ut rum, nu kan jag andas, lyste en statsanställd i Havanna.
20 CUC /mån. 140 kr, normallön. Yngst får köra sämst bil. En kille stod med öppen motorhuv och fördelardosan i handen, knölade in den, stängde huven och stånkade hem oss. Idag svischar alla förbi på stora vägen.
Igår provsatt mannen Fidels upphöjda stol på José Marti-platsen och tittade ut över Revolutionstorgets ödslighet. José Marti? Vår hjälte, sa en kuban. En man kommer bäst till sin rätt när han får vara till nytta för andra, skrev Marti, poet och frihetskämpe på 1800-talet. Dog ung, liksom Che Guevara.
Och nu. En svart bil svänger upp. 15 CUC, svarar frifräsaren. Vi hoppar till men hoppar in.
Är det din bil? Mammas. Jag är läkare, har jobbat som kirurg i fem år men det här lönar sig bättre. Mamma också doktor. Hon stred för sandinisterna i Nicaragua, fortsätter han, och kollar in mig i backspegeln.
Köra svart med den mammans bil och lägga på 50 procent! Para mi, para mi, idag tänker alla bara på sig, som en Cuba-taxi-förare sa igår, utanför bilen.
Inne på stationen gör sig mannen bred. Jag sa mañana efter mañana och fick biljett till fel dag! Nej, bussen full, upplyser damen, och många före! Jag släpar ut vårt bagage mot bussarna ifall att.
Åh! Är det du! hojtar en chaffis vi åkte med från Trinidad, kommer fram och pussar mina kinder. Stå kvar, ni kommer med, lovar han, äntrar sin buss och kör iväg.
Inne fortsätter kampen. När Viñales-bussen brummar igång ger jag upp och släpar in bagaget. Damen rusar fram: Var är han?! Ni kommer med!
Framme omringas vi av rumsuthyrare. Mannen väntar medan en kvinna glatt visar mig runt till andras ställen, fast jag direkt sagt nej till hennes. Här var den. Solidariteten.
www.anitanilsson.se