Patrick Modiano fick Nobelpriset i litteratur i år. Han bor i Paris och har så vitt jag vet alltid bott där. Födelseåret 1945 tyckte han inte om utan gjorde sig två år yngre inför debutboken. Hans minnen växer fram ur platser, adresser, liksom glömskan. Läsarna får själva fylla i.
Ett delat nobelpris i medicin gick till May-Britt och Edvard I Moser från Norge. Genom experiment på råttors hjärnor har de hittat ett rutmönster, en sorts inre gps.
När jag skriver det här är det fest i Stockholms stadshus. När jag var där gick min kompis armkrok med kungen nerför trappan i Blå hallen. Lättsam, tyckte hon om sällskapet. Hennes man hade Silvia. Jag placerades bredvid en kändis som då och då undrade: Och vem är du? Det funderade jag på lite lätt mellan rätterna. Ett arrangemang som ikväll men inte Nobel.
Kungen satt snett bakom min rygg, men när det skulle bli dans blev han hämtad av sin adjutant. Kändisen dansade inte heller. Jag gick till Gyllene salen själv och svängde runt i min vita ärmlösa MussePigg-mönstrade overall. V-ringad, med en tendens att lämna ena axeln bar i dansen. Men hur gammal är du egentligen, sa kompisen innan hon sydde den.
Drygt tjugo år senare står jag i köket och letar saffran.
– Kassörskan sträckte fram det och jag såg att du la det i plånboken.
– Sen gav jag det till dig, påstår mannen.
– Det har jag inget minne av.
– Jag gav det till dig när vi kom hem och du la det i kylskåpet, preciserar han.
Brukar baka lussekatter i god tid innan Lucia. Har ägnat mig åt annat i år. Eller snarare: Annat har ägnat sig åt mig. Somligt har varit andras idéer. Och varför inte? Det ska vara gott att leva även i december, ja, inte minst då. Träffas och umgås, ha tid att sitta och njuta, ja till och med stå i dofterna en stund i en känsla av frid innan man hastar vidare. Till och med på IKEA.
Saffran brukar jag förresten alltid lägga på en särskild plats i kylskåpet. Där ligger det inte.
Vår inre gps funkar som hos råttor och oavsett kön, säger paret Moser. Men det gäller att öva. Intresserar man sig helst för fasta punkter som gatunamn och korsningar orienterar man sig bättre, än den som mer intresserar sig för människor. Ja. Mänskor rör på sig. Och hips vips kanske de inte syns till nånstans. Sånt kan göra en människa riktigt vilse.
– Konstigt, säger mannen apropå saffransmysteriet, det låg faktiskt kvar i plånboken, här är det. Lägg det nu så att du vet var du har det!
Han hyser även en stark tro på sitt lokalsinne.