Veckan efter terrrordådet i Paris. Terrorhotnivån i Sverige uppgraderad från tre till fyra på en femgradig skala. En terrormisstänkt man jagas av Säpo. Mannens identitet och bild publiceras i Kuriren, och i övriga svenska massmedier. Ett enkelt och självklart utgivarbeslut för mig personligen. Just då - i det läge och med information som fanns tillgänglig just då - fanns i min värld aldrig alternativet att avstå namnpublicering. En polisjakt på en terrormisstänkt person, i ett historiskt terrorläge i Sverige och Europa, och med en uppenbar risk för terrordåd i Sverige, motiverar allmänintresset självklart att den eftersökte och terrormisstänkte mannens identitet avslöjas utan dröjsmål.
Lika självklart motiverar allmänintresset att vi omfångsrikt och utförligt berättar när mannen släpps och frias från terrormisstanke.
Att med facit i hand recensera och bedöma utgivarbeslut utifrån information och kunskap som inte fanns tillgänglig vid tidpunkten för beslutet, är knappast relevant.
En potentiell bomb lämnas vid polishusets vägg och orsakar en tolv timmar lång polisinsats, som leder till att delar av centrala Luleå spärras av och människor evakueras. Mängder av Luleåbor berörs av åtgärderna och händelsen väcker ett enormt allmänintresse. Självklart släpper Kurirens nyhetsredaktion allt annat och levererar en digital nyhetsbevakning som täcker in ALLA händelser under några dramatiska timmar. När "bomben" avslöjas som, en låda full med ris blåses faran över, och allt återgår till det normala.
Var pådraget från polis och Kuriren överdrivet med tanke på att det sedan visade sig vara ett falskt larm? Återigen – att med facit i hand recensera och bedöma utgivarbeslut utifrån information och kunskap som inte fanns tillgänglig vid tidpunkten för beslutet, är knappast relevant. Hur hade polisen och Kurirens bedömning bedömts i efterhand om hotet hade ignorerats, och bomben visat sig vara äkta vara, och detonerat med stor förödelse som resultat?
Som nyhetsbevakare har vi naturligtvis ett ansvar att inte överdriva hot och därmed öka allmänhetens oro och rädsla. I de ovan nämna fallen handlade det aldrig om någonting sådant. Hotet var ett faktum, och polisens insatser för att förebygga hoten reella. Att som nyhetsförmedlare bevaka sådana, uppenbart allmänintressanta och dramatiska skeenden, är vår plikt och någonting som våra läsare förväntar sig.