Försökte få ihop våra familjer innan nyår. Normalt är det en vecka mellan den ena helgen och den andra. Nu bara tre dagar!
Vi hann. Alla nöjda och friska efter magsjukor och influensor. De mina i söder har klarat sig.
Barnbarnen växer, vi krymper. Till slut blir ni som våra barn, som älsklingspojken sa när han var tre och ett halvt.
– Ska du ge nåt nyårslöfte, undrade jag en mellandag.
– Näää, sa mannen.
– Har du nån nyårsönskan då?
– Näää. Annat än det vanliga. God hälsa för alla.
Vi har gått i två demonstrationståg i år. Det har aldrig förut hänt. Något måste ha hänt. Något som rubbat oss i tron att vi kan vara lugna.
Det är som om de styrande lagt mänskors liv och ett mänskligt samhälle i potten: Vi lägger ner skolorna där. Vi stänger igen gränserna här. Skärp er! stod det på en skylt som mannen bar med stolthet.
Något fattas. Vi står vid ett ideologiskt vägskäl, sa statsministern sedan han tvärvänt.
I slutet av oktober anmälde sig mannen som språkstödjare åt Röda Korset. Har nu på kort tid mött mänskor från femton nationer. Nästan lika många som jag jobbat i under hela mitt yrkesliv, säger han, vilken tillgång!
Vad gäller de fattigaste i EU är det meningen att vi ska vända bort blicken.
För ett år sen satt min favoritrumän och frös i minus tjugofyra. Du sover väl i ett hus, tecknade jag. Car, sa han, bil.
När frun kom upp i våras och satte sig ville hon inte titta upp. Men måste. För barnens skull. Hade alltid jobbat, talar spanska. En spansktalande svenska stannar till. Plötsligt har frun ett litet jobb.
I höst väntade en etta på dem. Vi hoppade runt en stund, han och jag, sen han berättat: Alla tillsammans, barn i skola. Sen frun på SFI. Vänta på jobb och komma när de ringer, blev nyss ett arbete med kontrakt. Klockan 5 jobba, jobba är roligt! säger han som suttit hela dagen, nu en sol mot vinterns mörker.
I februari stötte jag på en syrier från Boden i affären. Efter tre månader i landet gjorde han sig förstådd på svenska. Hur? Jag gick ut, pratade med folk från första dagen, sa han.
En pojke från Afghanistan berättar: Första halvåret gjorde jag inget, bara tänkte på hur jag skulle göra om jag inte fick stanna. Sen började mitt liv, med hjälp av snälla människor. Nu läser jag på universitetet, ska bli sjuksköterska.
År läggs till år. 2016 är här. Ett nyfött litet år att ta hand om. Hur ska det gå? Vi har det lätt. Bor i fred och överflöd, får ihop våra familjer bara genom att ringa och fråga: Vilken dag passar?