Jag är så gud förbannad, nu står det folk vid gränsen och bildar en jävla mur mot stackars människor som i månader kämpat sig genom Europa för att söka trygghet! Barn, gamla, sjuka, hur fan kan de stå där och se dem i ögonen?
Min pappa är frustrerad och när han är arg så är han arg. Gud förbannad, som han själv säger. Född 1946, två år efter farmor flytt från Enontekiö och kommit till Lauker och träffat farfar så föddes pappa – som en fin konsekvens och ett vackert resultat av allt det onda.
Han har tillsammans med sina sju syskon vuxit upp som barn till en flykting, ett slags ”flyktingbarn”. Kriget och flykten är liksom en del av modersmjölken. I generationer så har vi barn och barnbarn också präglats av kriget, som att osynliga ärr fastnat i våra själar, hjärtan och medvetanden. Kanske är det också en känsla av underifrånperspektiv, för att tvingas lämna, att tas om hand av andra är inte lätt. Att tvingas förlita sig på andra människors solidaritet kan vara vackert men också förminskande. Men jag tänker bara, hur ska det då vara för dem nu istället möts av en mur av ilska, rädsla och hat?
I september 2015 har det kommit ungefär 3 000 flyktingar i veckan till Sverige. I september 1944 flydde lika många över gränsen VARJE DAG. De flydde till ett Sverige som var betydligt fattigare, där stora barnfamiljer ofta hade det svårt att få ihop livet. Ändå öppnade man sina små och fattiga stugor för de finska flyktingarna. I många hus runt om i Lauker i Arvidsjaur kommun bodde finska flyktingar, så även min farmor Lydia. Farmor kom som krigsänka till Norrbotten, gravid och med en liten dotter på armen. Hennes man hade stupat i kriget, själv hade hon varit lotta vid fronten.
Tyskarna använde sig av den brända jordens taktik, det sägs att 41 306 byggnader, 516 landsvägs- och 218 järnvägsbroar, 48 färjor och ungefär 80 procent av alla båtar i området förstördes. Norra Finland blev ett brinnande bål. Det är inte konstigt att ungefär 56 000 finländare flydde till Sverige i september och oktober 1944, precis som att det är en självklarhet att syrierna nu flyr sitt inbördeskrig. För när eld och kulor hugger en i ryggen flyr man även med små barn över stormiga hav.
Tänk att andra världskriget är bara EN ENDA generation bort, ändå känns det som att vi redan glömt. Att finnarna glömt. Resonemanget går ofta i stil med att ”de andra” är krigiska barbarer och religiösa fanatiker. Vi minns inte att vi själva var där nyss. Bara för ett ögonblick sen. I krig och fanatism. Finländarna, med armarna i kors vid gränsen i Torneå, deras föräldrar och farföräldrar räddades nyss av öppna armar. Om svenskarna ställt sig som en mur vid gränsen och tvingat människor tillbaka in i lågorna, vad hade hänt då?
Jag vet bara att jag inte hade hänt. Min pappa hade inte funnits. Vi är många som finns till och lever i dag endast tack vare medmänsklighet och solidaritet.
Tydligen är det främlingsfientliga horder som bussats till finska gränsen för att statuera exempel, många finländare skäms och förkastar förstås initiativet. Men oavsett så stannar bilden kvar – människor som genom sina egna kroppar bildar en mur som stänger andra ute. De som är jagade, trötta, fattiga, och hemlösa. Endast i grupp kan människan bli så ond. Endast i en idiotisk grupp med mycket historielösa och rädda ledare.
Jag har skämts över ungrare och sverigedemokrater också, på samma gång som jag varit väldigt stolt över mina vänner, mina familjemedlemmar som stått vid tågstationer med färdigbredda mackor, filtar och leksaker till barnen. Krig lockar sannerligen fram det bästa och värsta ur människan. Precis som min fina farmor Lydia skulle ha sagt.
LI SKARIN