När man är på väg in på krogtoaletten står de där med armarna i kors och slänger sura blickar mot oss män.
Kvinnorna. Tjejerna.
Och när vi kommer ut igen så står de kvar i sin kö med om än surare blickar.
Orsaken är att vi sällan köar. För inne hos oss finns det som jag brukar benämna som mannens bästa vän. Hunden ska visserligen vara MÄNNISKANS bästa vän men när det då är dags att rasta hanhunden så är pissoaren en synnerligen god kamrat i nöden.
Det är ofta man hör det avundsjuka gnället. Hur lyckligt lottade vi är som kan använda oss av en så tidssparande manick. Hur orättvist det är.
Och visst. Det är bara hålla med.
Pissoaren har brukats av män, och kanske även av ett fåtal äventyrslystna och vigulanta kvinnor, i århundranden och dess funktionalitet är väl beprövad. Pissoaren är uppskattad, älskad och genialisk.
Men allt är inte till belåtenhet, det ska gudarna veta. På flera andra sätt sätt är det en fruktansvärd plats. Det kan ni tänka på, kvinnor och tjejer, när ni kissnödiga står i kön och blänger i väntar på att någon medsyster ska få sminket klart.
För vår bästa vän kan plötsligt bli vår värsta fiende.
Förutom att det understundom kan vara en ohyggligt vidrig miljö att vistas i, jag upprepar: ohyggligt vidrig miljö, så finns nämligen risken att drabbas av det så kallade pissoarsyndromet.
När det väl är dags och du står där, med en broder vid vardera axel och någon väntande bakom så väljer kroppen plötsligt att ta time-out. System shutdown. Error.
Du får inte fram en droppe. Du dukar under för pressen.
Det borde inte kunna hända för gången är enkel:
Tag plats. Blicken rakt fram. Gör det du ska. Sedan: en snabb mantelrörelse, kanske en kompletterande. Stopp. Tre är för mycket. Du är där för att snabbt hälla vattnet av potatisen, inte skala den.
Men ändå går det åt helvete ibland. Jag har vänner som har ett ont öga till pissoarer och som vittnat om den förnedrande processen. Jag har själv sett syndromet hända och det är verkligen inte vackert. Redan efter några sekunder börjar brodern skruva på sig och mumla något ohörbart. En genital motsvarighet till hjärtmassage inleds kort därpå. Då vet man att han är illa ute. Ja, i det läget är kampen förlorad.
En del låtsas bokstavligen som om det regnar och gör den sedvanliga proceduren för att kanske komma undan de beklagande blickarna från övriga i rummet.
Det lyckas sällan.
Skammen är omedelbar och monumental.
Att fejka en urinering är en icke mänskovärdig handling, ändå sker det i dagens Sverige. Kroppen ber dig snällt utföra en av de mest grundläggande basfunktionerna, och ger dig ordentlig hjälp på vägen, men ändå lyckas du inte leverera.
Vid en snabb googling inser jag att för vissa är detta ett mycket stort problem. Män har skapat diskussionsforum för att få prata av sig. En kille skriver att han hade så stora problem att han helt vägrade att bruka pissoarer. Han stod med armarna i kors med kvinnorna i stället. Men en gång tvingade hans kompis, och ett par öl kan man misstänka, in honom till pissoaren för att om möjligt få spärren att släppa. Som vanligt slog pissoarsyndromet till.
Skaran av väntande bakom honom blev större och större. Tiden gick. Pressen ökade. Kompisen hade dessutom ”vänligheten” att informera de övriga om läget. Hans kamp blev deras kamp.
Denna gång gav han sig inte. Och när det välbekanta ljudet från en stråle slog ner i den rostfria rännan efter ofattbara tre minuters ångestfylld väntan fylldes rummet av en spontan applåd från den den nödiga skaran bakom honom.
”Det var fan en upplevelse”, skriver han.
Tror jag det. Det måste varit en oerhört rörande stund. Jag tänker mig kramar och tårar i slowmotion, jag ser en hissad flagga och hör maffiga stråkar. Jag anar upprättelse och känner broderskapet inne hos mannens bäste vän.
Och utanför?
Där köar kvinnorna fortfarande.