Konsumtionen stiger, visade senaste SCB-statistiken. Och julhandeln förväntas slå rekord igen.
– När köpte ni den här, undrar mannen en dag i advent när två spisplattor av fyra ställer sig frågan: Måste jag?
– 1985, tror jag.
– Är det möjligt?
– Jag tror det.
Den gamla annonserade vi ut. Innan de intresserade kom gnodde jag den ren med ugn och allt, så blank var den annars endast till jul. Kanske fick vi ett par hundringar för den. De som köpte skulle ha den i sommarstugan.
Köket är lightrenoverat. Kommer från en tid när det mesta var stabilt. Skafferiet med vädringslucka är jag särskilt tacksam för.
Köksluckorna lämnade vi in till en firma som fräste skåror i dem och lackade dem vita, även hallens fräschades upp. På makens initiativ, året innan han försvann. Jag tror han kände det på sig. Han hann vara nöjd över hur fint blev och att jag skulle slippa greja med det.
Ensam rasade även maskinerna. Tvättmaskinen fyller tjugo till våren, dundrar och går, funkar bra men läcker vatten. Vissa gånger mer än andra. Mannen har startat utredningar och lagt ner dem. Vi drar en trasa över golvet och vips är det torrt.
Maskinens inneboende centrifug har de senaste åren bromsat in, sugen på pension. Men jag vrider vredet till F och trycker. Sen droppar det i varje fall inte från kläderna.
Även diskmaskinen funkar. Endast till det yttre syns det att decennier passerat. Som med oss.
Tack för att du ringde, men jag är så nöjd, får säljare höra när de ringer. Hur kan du veta det, du vet ju inte vad jag har att erbjuda, sa en som inte gav upp så lätt. Jag är en nöjd människa, upprepade jag.
Ryktet har gått. Telefonen är inte längre ett störande moment, tvärtom. När släkt och vänner tänker på mig slår jag en signal. Om jag hinner ringa innan de gör det.
– Ni har inte tänkt köpa ny teve, undrar äldsten i telefon.
– Nä, funkar bra. Ifjol jul sa brorsan din att den pep, det minns du va? Sen dess har han inte sagt nåt. Tandpetaren i plast håller fortfarande påknappen på plats, ibland fastnar den till och med. Vad vill ni ha i julklapp förresten?
– Ingenting, säger han, vi har allt, visst har vi det? Jo, svarar svärdottern i bakgrunden.
– Pengar då?
– Nä, vi har vad vi behöver.
En skåning ringde häromdagen. Han presenterade sig med varm och mogen röst. Från Ystad, bara en sån sak.
– Du låter trevlig, vad tänker du sälja? Jag nöjd som det är, förstår du.
– Jag har inget att sälja, sa han, jag vill köpa.