Northland nådde vägs ände idag. Företaget gick att rädda en gång, på ett närmast osannolikt sätt under fjolåret. Jag vet hur det kändes eftersom jag var där då. Jag förstår ändå hur det känns för de som kämpat ända fram till det inte går längre. Om viljan och modet kan bli större än resignationen, behöver det här inte automatiskt vara slutet för gruvdrift i Pajala
Gruvkriser har kommit förr. Det hör till den cykliska naturen hos gruvnäringen. Norrbotten har hittills kunnat gå förskonade från effekterna, eftersom den viktigaste arbetsgivaren LKAB är statlig och har historiskt haft en aktiv ägare. När gruvkonjunkturer viker och ekonomer i den offentliga debatten förespråkat nedläggning, har anställda och ledning alltid kunnat räkna med att staten ställer upp för LKAB. Det gör staten, helt enkelt för att gruvor visar sig vara bra företag över tid. Trots eller på grund av, den oerhörda skillnaden mellan goda och dåliga tider.
Northlands räddning från i fjol innehöll nästan alla ingredienser från Bolidens kris och räddning i början av 2000-talet; fantastiska insatser från många duktiga personer och hjälp med finansiering från utomstående aktörer. Däremot fanns inte den konjunkturvändning som behövdes.
Med den överproduktion som råder just nu för järnmalm hamras inte bara juniorerna sönder, utan även de riktigt stora företagen. Tror vi att dagens priser ska gälla länge eller till och med minska, måste vi vara beredda på att även de andra bolagen med historiskt uppbyggda värden kommer att få allvarliga problem. Våra förfäders ansträngningar i byggandet av gruvor räcker inte under annat än övergångsperioder, även om det ger det handlingsutrymme för andra företag som Northland aldrig själv hann bygga.
En konkursförvaltares uppgift är att se till att maximalt värde av konkursboet ska betalas till fordringsägarna. Om helheten är mer värd än delarna brukar det vara bäst att sälja boet till en enda aktör. För ett anrikningsverk som bara är gjort för att förädla Magnetitmalm till Koncentrat gäller det absolut - av tekniska skäl. Det har bara värde om någon vill förädla magnetitmalm i närheten (eftersom nedmontering och frakt äter upp det mesta av värdet). Händelsevis finns det en sådan aktör i LKAB. Det förseningar som drabbat LKAB i Svappavaara gör att det klokaste vore att köpa hela boet.
Det finns säkert en massa kloka ”men” och ”inte” i detta resonemang. De betyder bara någonting om den som kan lösa det inte skulle vilja. LKAB har nyckeln. Hoppas de vill använda den.
Jonas Lundström