Storlarm, sirener, eld och giftig rök. Det är dramatik på högsta nivå och fortfarande fasansfullt, även om ingen människa strök med eller skadades. En arbetsplats med över femhundra människor betyder massor för Luleå och för hela Norrbotten. Välgrundade analyser från Kurirens krönikör Per-Ola Eriksson pekade på att det uppstår en risk att de investeringar som behövs skjutas till i produktionskapacitet, inte med nödvändighet återuppbyggs i Luleå.
Ferruform tillkom på samma sätt som många industrier för 50 år sedan. Det var i samspelet mellan stat och företagsamhet som arbetstillfällen lokaliserades. Rent konkret handlade det om nyttjande av industrifondsmedel – när staten delfinansierade blev det lika lönsamt, eller lönsammare, att inte bara satsa pengarna där flest människor bor och där det verkar lätt att fatta beslut om investeringar.
När vi nu inte längre lever i en värld med de funktionssättet och de förutsättningarna handlar alla förändringar också om att se möjligheter till alternativa beslut. Stora förändringar sker i industrin och förändringstakten är hög. Bara under de tio åren har profileringen av fabriken gått från produktionsenhet till bolag med ambitioner också utanför Scaniamärket, för att sedan gå tillbaka till en Scaniaprofil. Samtidigt har marknaden för lastbilar förändrats i världen, där närvaron av Scania i tillväxtländer har varit synnerligen framgångsrik och bolaget har konkurrerat i nya segment.
Det är nu viktigt att säkerställa att uppbyggnaden av den kapacitet som fanns, sker väldigt fort. En utmaning i konkurrens är inte bara enkelriktad. Nödvändiga återinvesteringar behöver inte stanna vid att bara återuppbygga. Förändringarna som skett för Ferruform över tid, visar att man både kan gasa och bromsa. När nedmontering av delprocesser skett har de ersatts med nya processer och komponenter som kan tillverkas och utvecklas i Luleå.
Nu är läget dramatiskt annorlunda på koncernnivån. Det är inte bara ny koncernledning i Scania, utan nu är koncernen ett varumärke helägt av Volkswagen. Det gör det svenska inslaget i lastbilsaffären till en del av något mycket större och som är mer internationellt, om än med tyskt ledarskap.
Det ger möjligheten att bli kompetenscentrum för komponenter som kan användas i betydligt fler lastvagnar, samtidigt som konkurrensen bland tillverkningsenheter ökar. Här betyder det lokala engagemanget från Luleå mycket.
I allt detta kommer då en brand, en kris och ett materiell förstörelse. Det är nu som organisationen som visar sin verkliga förmåga. Samspelet mellan människor avgör, när det inte finns noga utprövade strategier i ett konferensrum långt borta, som ska veta, verka och leda vad som utförs på plats i Luleå.
När det otänkbara händer är prövas ledarskapet och handlingskraften på det allra tydligaste sättet. Förutsättningarna var goda. På kort tid från tillträdet kunde chefen Jan Trolleberg meddela att förändringarna är kraftfullt positiva. Produktionsrekord kunde slås och för en utomstående betraktare syntes att lagandan och förtroendet mellan människorna på Ferruform nu är bättre än någonsin.
Hanteringen av krisarbetet borde tjäna som föredöme för alla industriaktörer. Med lugn och utan åthävor visade alla inblandade att de klarade av att hantera alla olika steg efter hur viktiga och akuta de var. En personalstyrka som klarar av kris tillsammans och en ny chef som visar handlingskraft. Jag tror på Jan Trolleberg när han säger att Ferruform har en bra framtid i Luleå.