I helgen var det dags att flytta fram klockan en timme och när irritationen över att tvingas upp en timme tidigare än vanligt första morgonen väl hade lagt sig kunde jag konstatera att den är här nu. Våren. Och med den också ljuset som vi nordbor törstar efter under den mörka delen av året. Även om det i sig gör att min pigga lilla väckarklocka till ettåring slår upp sina blå redan runt 5.30 måndag som lördag så är det ju himla trevligt med solstrålar som letar sig in genom persiennerna och takdropp som signalerar att det är plusgrader och kanske läge att skotta bort den sista snön från altanen och mysa med kaffekoppen lutad mot en varm husvägg.
Precis som alla andra år har jag även i år gnölat och gnällt och beklagat mig över mörkret. Dock inte över kylan, för de verkligt kalla vinterdagarna blev väldigt lätt räknade i år och jag har istället ondgjort mig över klimatförändringarna och oroat mig över hur mänsklighetens våldförande på planeten snart gör att vi inte har några årstider att tala om.
Vi norrbottningar brukar tala om vårvintern, inte sällan med något drömskt och längtansfull i blicken. Detta med vårvinter är närmast någonting mytiskt, den perfekta blandningen av värmande solstrålar samtidigt som isarna är stadiga nog att ge sig ut på och snön fortfarande är vit på sina håll. Det är bara ett problem med vårvintereländet. Den är oerhört kort, om den alls kommer. Det behövs inte mycket för att hota dess sköra existens, några plusgrader för mycket under några dagar kan ödelägga isarna och förvandla det härliga sparkföret till en grusig gegga illa kvickt. Vi kan vara tämligen säkra på en sak. Vårvintern är kort. Väldigt kort. Och sedan blir det inte sommar. Det blir bara fult. Varmare, javisst, men inte ett dugg vackert. Fågelkvitter, jo vars, om du koncentrera dig på att lyssna samtidigt som du kryssar mellan smutsbruna pölar med smältvatten och försöker undvika att kliva i upptinat hundbajs från förra året. Ljuvligt ljus, absolut, men inte sett genom oputsade fönsterrutor som fått rejält med stryk efter snöoväder, regn och en och annan fågel som flugit förbi och plötsligt känt sig nödig. Och då har vi inte ens avhandlat de stora högar med sand som rasar från galonbyxor och gummistövlar och sprids runt i hela huset om en inte står redo med dammsugaren i högsta hugg när barnen kommer in genom dörren, eller motar de små liven redan ute på bron och klär av dem där.
Jag har visst mått av självinsikt och jag medger att jag gnällde över mörkret, jag ondgjorde mig över slaskvintern vi fick i år och nu gormar jag om vårljuset eller snarare det som blir synligt i det. För en gnällspik spelar årstiderna uppenbarligen ingen roll. En riktigt bra grej med vårsolen är i alla fall att jag kan gömma mitt bleka anlete bakom stora solglasögon och känna mig lite Hollywoodglamorös. Om jag ändå måste kryssa mellan hundbajshögar kan jag åtminstone se lite snygg ut när jag gör det.