De senaste månaderna har präglats av kaos i rikspolitiken. Det har inte precis varit några förtroendeskapande inslag. Statsråd har tvingats avgå, en del har ägnat sig åt kontakter med högerextremister och någon har ägnat sig åt osant intygande och omedelbart avgått från sitt uppdrag.
En annan person har lämnat riksdagen, men inte avsagt sig sitt uppdrag och får därför fortsatt full lön, och tycks göra det utan dåligt samvete. I mina ögon är det ofattbart att en folkvald beter sig på detta sätt. Jag förstår att folk blir upprörda, det drabbar hela det politiska systemet.
Vi ska ställa stora krav på dem som valts till ledamöter i Sveriges riksdag eller ingår i regeringen. De har fått förtroende att uppbära de högsta politiska uppdragen i vårt land. De måste föregå med gott exempel. Då jag 1982 blev invald i Sveriges riksdag kände jag stolthet och ansvar. Jag hade fått tillgång till Sveriges viktigaste talarstol. Det ställer också krav på hur man ska uppträda.
Med stigande förvåning har jag följt den rikspolitiska debatten det senaste året. Jag har exempelvis följt riksdagens interpellationsdebatter, frågestunder och sett debatter i TV-programmet Agenda. Många statsråd i regeringen har svarat nonchalant och ofta gått till angrepp på interpellanterna. Det har verkat som om det var statsråden som utgjorde opposition. Statsråden har visat brist på värdighet. Det är inte förvånande att folk vänder politiken ryggen. Nu återstår det att se om det blir någon förändring efter regeringsombildningen.
Det skulle behövas ett ordentligt politiskt reningsbad. För att locka människor att bli partipolitiskt engagerade och vara beredda att ta på sig uppdrag i kommuner, riksdag och regering behövs det ett nytt politiskt klimat.
Vi behöver konstruktivt nytänkande om jobben, sjukvården, skolorna, jordbruket, landsbygden och företagande för att nämn några exempel, i stället för intetsägande och anklagande debatter om vad som gjorts, eller inte gjorts, under tidigare mandatperioder. Det behövs mer av samarbete och gemensamma tag för att lösa Sveriges problem i ett Europa som kantas av stora motsättningar.
I tisdags lyssnade jag med intresse på interpellationsdebatten om jordbrukets villkor och den svenska självförsörjningsgraden av livsmedel. Flera talare var överens om att självförsörjningsgraden måste förbättras.
Jag instämmer. Men frågan är: Vad görs konkret för att åter bruka den värdefulla och bördiga åkermarken, bland annat i till exempel vårt eget län? Vi kan med egna ögon se hur det skulle finnas plats för fler aktiva brukare i vårt kustland och älvdalar om villkoren vore de rätta. Tänk om vi åter fick se det gamla öppna kulturlandskapet i Tornedalen och andra älvdalar. Tänk om vi fick se fler betande kor och får. Detta gäller för övrigt hela Sverige.
Till sist: Runt om i vårt avlånga land, i skolor, kyrkor och olika samlingslokaler i samband med skolavslutningar, kommer den närmaste tiden en välkänd psalm att sjungas. Det är psalm 199 i svenska psalmboken, nämligen Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor… Den skrevs 1694 av Isak Kolmodin och har därefter bearbetats av J O Wallin och Britt G Hallqvist.
För mig är den här krönikan också en form av avslutning. Efter nästan två år som krönikör gör jag på egen begäran ett uppehåll. Jag återkommer kanske som gästkrönikör. Jag önskar alla läsare en skön sommar.
Per-Ola Eriksson
före detta landshövding