Nutidshistorien belönar sällan de som kompromissar och samverkar. Att vinna ljudklippet om 20 sekunder och framstå som principfast belönas direkt, medan de som korsar linjen och gör upp med motståndarna straffas lika direkt. Så skedde i Nordirland, där fredsivrarna fick Nobels fredspris, men tappade stort i nästa val. De extrema vinner på kort sikt. Däremot skapas den goda samhällsutvecklingen av de pragmatiska.
Det finns nog inget parti som är mer extremt, eller har givits mer utrymme åt sina åsikter och sin tolkning av världen, än Sverigedemokraterna. Ingen behöver tvivla på att de fokuserar på invandringen som förklaring till alla problem och en minskad invandring som lösning. De som tycker att den frågan är viktigast och att SD har svaret, har givit sin röst till dem. Totalt 13 procent av den svenska väljarkåren.
Så många väljer efter invandringsmotstånd när hela debatten och hela mediabilden står i zenit. Det är långt fler än antalet trovärdiga kandidater till uppdragen.
Fortfarande är det väldigt få som skulle skylta med att de röstar på SD. Inte ens i anonyma vallokalsundersökningar vill man erkänna att man lägger sin röst på dem. Troligtvis är det ett utslag av att man vet att det inte är en röst ‘för’ någonting utan bara ‘emot’ och att skammen ökar ju mer man läser och betraktar vilka kandidater man röstar in i de finaste församlingar som vi har.
Redan när valresultatet stod klart visade Sverigedemokraterna att de var villiga att framkalla alla sorters kaos, om de inte skulle få igenom delar av den invandringspolitik som när förutsättningarna var som allra störst, kunde samla 13 procent av folket. Därmed blir uppgiften för alla de som inte sympatiserar med Sverigedemokraterna att se till att de inte kan fortsätta att utöva mer inflytande än vad deras samlade sympatier ger. De växer nämligen bara när de den skillnaden finns. Från under fyra, till sex procent och från sex procent till tretton.
Den svenska partipolitiken som den har utvecklats under de nästan hundra åren som vi haft demokratiska val, har byggt på tydliga intressepartier med fullständiga partiprogram. Den första utmaningen mot det systemet sågs när Miljöpartiet röstades in för mer än 20 år sedan. ”Ett enfrågeparti”, fnyste många traditionella partiföreträdare då. Allt eftersom tiden gått har Miljöpartiet blivit mer traditionellt än de kanske föreställde sig, samtidigt som än fler partier kommit in i hetluften.
Valet i söndags visade att var fjärde väljare röstade på ett parti utanför traditionell politisk inriktning (MP, FI eller SD). Valet gjorde det omöjligt att skapa en regering baserad på traditionell blockpolitik. Väljarna ville helt enkelt någonting annat.
Alla de väljarna kan nu konstatera att det inte finns någonting som talar för en fortsatt blockpolitik. Varken moderatledd eller socialdemokratiskt ledd regering vinner stöd i Riksdagen som block. Men en regering kommer att väljas. Det vet vi.
Det blir nu upp till alla som är konstruktiva att verkligen visa att man kan styra och komma överens. Att säkerställa att 13 procent Sverigedemokrater inte lyckas utöva mer inflytande än vad de fått i valet. Att riskera att förlora i popularitet på kort sikt för att vinna någonting större i det långa perspektivet.
Om resultatet blir regeringskriser och oklart läge i riksdagen är det ytterligare ett tecken på att de mest extrema lyckas påverka. Även i en demokrati. Även om de ”bara” fick 13 procent. Hoppas vi slipper det.