Dagen kom, till slut. Min käre morfar somnade in nu i november, 98 år gammal. Helgen som gick var det begravning i Jukkasjärvi kyrka. Släkt och vänner fanns på plats för att följa honom till den sista vilan. Han var som en levande historiebok, bärande på kunskap och erfarenheter från svunna tider, men likväl fullständigt uppdaterad på det som hände i nuet. Han visste allt om hur fiskenäten skulle läggas och hur en bäst svingade ett laxfiskespö. Han rökte renkött i rökkåtan ute på gården och såg till att nära och kära fick sig en rejäl bit. Han var född 1917 och överlevde tre fruar. 98 år hann han bli, äldst av alla i Jukkasjärvi församling.
"Om jag kunde förstå varför just jag skulle bli så gammal?" funderade han ibland. Han överlevde alla sina syskon och de allra flesta av sina vänner. Men aldrig att jag hörde honom säga rent ut att han var trött på livet. Däremot konstaterade han när vi träffades sista gången att det nog var dags att ta ned skylten.
"Fick Tobbe någon lax i sommar då?" "Jo, frysen full", svarade jag. Morfar gjorde en kaströrelse med ena armen. "Tänk att få stå där och...ja. Nej, nu är det slut med gubben. Det är ett helvetes jävla skit, det här".
Mitt i det sorgliga i att förlora honom kan jag ändå tänka att han nog skulle ha varit rätt nöjd över att det blev som det blev. Att livet tog slut när kroppen sade ifrån och att han inte behövde tillbringa sina sista år i sjuksängen. Det var en gnistrande klar vinterdag som han fördes till den sista vilan. Kyrklig var han egentligen inte alls, men han var noga med traditioner. Julotta på juldagens morgon, till exempel, var något som han inte gärna missade förr om åren. Jag tror att han hade varit nöjd med tillställningen.
Morfar var en man som inte drog sig för att använda en och annan svordom för att understryka det han ville säga. Han hade en stark känsla för rätt och fel, brann för rättvisa, solidaritet och människors lika värde. Han läste gärna det jag skrivit i Kuriren, men läsningen föregicks av den obligatoriska kommentaren "jag ska bara hämta handskarna först". Han hade rötterna djupt rotade i arbetarrörelsen, men var kulturellt bevandrad och hade alltid minst en tjock bok på gång. Han och mormor hann vara gifta i över 50 år. Gångerna hon släppte in honom i köket var lätt räknade. När hon gick bort var vi rädda för att han bokstavligen skulle svälta ihjäl. Men efter några månader stekte han både fisk och kokade potatis. Han delade också gärna ut goda råd hur potatisen bäst skulle kokas. Morfar var en överlevare. Nu är han borta, och aldrig mer kommer jag att sitta mitt emot honom där vid köksbordet, där han lagt boken med glasögonen ovanpå. Men det han berättat genom åren och hans omsorg om alla i sin närhet, det är minnen som lever kvar.