Finland höll i veckan på att kastas in i en regeringskris. En månad innan tvingades Landstingsrådet i Västernorrland avgå och här i Norrbotten kommer vi alla skattebetalare att få en kraftig skattehöjning. Händelserna har inte med varandra att göra, men det handlar i grunden om samma sak. Denna evinnerliga regionfråga.
Genom nästan hela mitt yrkesliv har frågan förföljt mig, från mina första stapplande steg som lärare på Ltu ända fram till nu. Dessutom kan vi lätt slå fast att frågan kommer att fortsätta hanteras ända fram till 2023.
I Finland hotade statsministern Sipilä att avgå, om inte Samlingspartiet (deras motsvarighet till Moderaterna) gick med på att landet skulle få en ny regional struktur med 18 (!) regioner. Samlingspartiet ville istället se fem regioner. Konflikten mellan partierna tolkades i klassisk anda: Sipilä från Centerpartiet har sitt huvudsakliga väljarstöd på landsbygden, medan storstadens väljare är huvudsaklig bas för Samlingspartiet. Finlands system med många kommuner och en kombination av ansvar mellan nationell och lokal nivå i hälso- och sjukvården, ger en struktur med många politiskt förstroendevalda i alla delar av landet. En centralisering till ett mindre antal regioner skulle vara svältkost för ett parti som representerar landsbygd. Bättre då att ställa taburettsfråga och hota med ett nyval som väldigt få partier i landet skulle vilja ha.
I Sverige är perspektivet att gå från 21 regioner ned till ungefär tio. Grundförutsättningen är att det ska vara en direktvald regional nivå och de två utredarna som ska förhandla med regionerna i Sverige kompletterar varandra i bakgrund och erfarenhet så att alla ska kunna känna ett förtroende för deras förståelse av frågorna.
De tidigare försöken till ny indelning i större kommuner eller färre län har alla byggt på någon utmaning, där nationen slagit fast att större befolkningsunderlag är förutsättning för att klara skolan, infrastrukturen, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården. Sedan har förslagen oftast fallit på ett eller annat sätt kopplat till att den lokala förankringen saknats. Regionfrågan har alltid varit politikernas, de större städernas eller de naturliga regionernas fråga. Kvar har vi varit i glesa områden och hanterat utmaningarna i skolor, på socialkontor och vårdcentraler och känt en olust inför att se beslut flytta längre bort.
Nu är vi där. På samma sätt som Finland kommit till insikten att sjukvården i dess mest avancerade form behöver finansieras med många människors skattekraft, har vi nog egentligen samma insikt. Sjukhuset i Sollefteå fällde landstingsrådet, underskott i finanserna finns i alla norrlandsting och problemen förlamar politiken.
I allt detta finns då en möjliget att gripa. Ett sätt att skapa ett eget inflytande. Regionutredarna ger förutsättningar för regionerna att presentera konstruktiva förslag på hur målen för reformen kan uppfyllas och med erbjudandet att kliva in redan efter 2017. Vill man inte, eller klarar man inte det, finns stupstocken 2023 där staten utnyttjar sin nationella makt att förändra. Att nu tala om att bilda ett Region Norrbotten där landstinget är kvar i oförändrad form men med verksamhetsövergång av några tjänstemän från Länsstyrelsen och rätten att hantera ett litet och långsiktigt krympande statsanslag, är varken framåtsyftande eller ens rimligt. Bara administrationsarbetet förlamar möjligheterna att frivilligt hitta den struktur som långsiktigt kan vara stark nog att utveckla den här delen av landet. Vill verkligen sjukvårdspolitikerna i Norrbotten det?