ALLTING ÄR FÖR det mesta som vanligt. Och det kan man väl säga att det – mestadels – var under det nyss förflutna året 2013 också. För mig personligen var 2013 året när fick vetskap om vad en hel mängd människor (långt över hundra stycken) tyckte. Det betydde faktiskt en hel del. Och var underbart roligt.
I ÖVRIGT KOMMER jag att från 2013 minnessäkra filmer som jag såg på bio, som exempelvis dessa:
Blue Jasmine, Woody Allens vemodigt bitterljuva historia med en extraordinär Cate Blanchett i huvudrollen.
Du gör mig galen !, som var den förfärliga svenska titeln på originalets Silver Linings Playbook, med Jennifer Lawrence, Bradley Cooper och Robert De Niro i en både vacker, rolig och realistisk film om psykiska sjukdomar.
Django Unchained, vilken var Quentin Tarantinos värdiga och spännande samt säreget imponerande western, som utspelade sig i slaveriets USA.
Återträffen, som borde ge konstnären Anna Odell åtminstone en och gärna flera Guldbaggar för hennes skärande sanna film om mobbing i grundskolan.
Mig äger ingen, där Mikael Persbrandt gör sin hittills allra starkaste filmroll som alkoholiserad härdarmästare. Guldbaggen torde vara given här.
Prisoners, innehöll enorm nagelbitarspänning med bland andra Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal i en infernalisk story om några försvunna småflickor och därtill en överraskning alldeles på slutet, då man klart kunde höra hur de tappade hakorna tungt landade i biografens golv. Värt all beundran.
Lincoln, där Daniel Day-Lewis ännu en gång visade vilken formidabel Oscars-vinnare och transformerande skådespelare han är; den här gången som USA:s kanske mest berömde president.
ÅRETS SKRÄCKFILMER VAR The Conjuring och Mama. Hårstråna på armarna stod i givakt.
Monica Z, där manuset var lite onödigt slarvigt men där den unga sångerskan Edda Magnasson var född till huvudrollen.
Årets bästa ungdomsskådisar, fanns i Lukas Moodysons Vi är bäst och av dem var Liv LeMoyne allra bäst.
Årets mest sparsamma skådespelarbudget, förekom i filmen Gravity. Och av Sandra Bullock och George Clooney på drift uppe i rymden fixade fröken Bullock spelet allra bäst.
The Master, där Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman och Amy Adams faktiskt bevisade vad oklanderligt skådespeleri kan vara för något.
Årets snyggaste musikfilm, var absolut Känn ingen sorg; om (och delvis med) Håkan Hellström.
OCH SÅ PASSAR NI på att just NU gå på Filmstaden i Luleå och se Philomena, med Judi Dench och Steve Coogan på jakt efter hennes son, som för 50 år sedan togs ifrån henne av nunorna på Irland. Oförglömligt bra och solklar 5-poängare.
TV-serier som jag väldigt gärna minns inkluderar Breaking Bad (det bästa som visats i TV sedan Sopranos); Top Of the Lake (det näst bästa); Broadchurch, mycket berörande engelsk kriminalserie; Hjem och Halvbrodern, skickliga norska serier; Bron II, som var lika bra och välspelad som ettan samt det träffsäkert opretentiösa familjedramat Molanders.
R.I.P. till exempelvis dessa personligheter: James Gandolfini, Lou Reed, Carolyn Cassady, Ray Manzarek (från The Doors), Joan Fontaine, som blev 97 år och exempelvis hade huvudrollen i solida Hitchcock-klassiker som Rebecca (1940) och Illdåd planeras (1941). Hon var länge ovän med sin likaledes skådespelande syster Olivia De Havilland (forfarande i livet) samt till en av mina egna filmskådespelar-idoler, den med filmhistoriens isblåaste ögon försedde irländaren Peter O´Toole, som var fullständigt enastående i filmer som Lawrence av Arabien, Så tuktas ett lejon, Stuntmannen och My Favorite Year och som nominerades till olika Oscars hela åtta gånger, men aldrig tilldelades någon utom en heders-Oscar 2003.
DEN MED EN stilettvass tunga försedde akademiledamoten Ulf Linde och den fantastiske countrysångaren och legendariske rumlaren George Jones stämplade också ut. För gott.
Samt till sist: den engelske tågrånaren Ronnie Biggs, i en ålder av 84 år. Han var knappast den skickligaste tjyven från miljonrånet mot postexpressen 1963, men rymde från fängelset till Brasilien och spelade långt senare in en singel med Sex Pistols. Sånt kräver en viss respekt.
OCH KATTEN MALIN tog sig igenom 2013 och jag hoppas innerligt att hon klarar av även 2014. För, som vi alla vet: Äventyret fortsätter ju !
Rolf Nilsén