Då om inte förr inser jag att en högre makt funnit för gott att straffa mig för min livsgärning.
Denna skräck att dömas till evig shopping har sin rot i min starka aversion mot handelsplatser, må de vara torghandel, gatumarknader, gallerior, butiker, varuhus eller snabbköp. De få exempel på platser där folk byter varor mot pengar som jag tolererar är saluhallar, skivaffärer och bokhandlar. Och såna trängs ju i varje gathörn.
Värst ogillar jag klädbutiker. Trots det köper jag kläder. Det är ju ett måste precis som tvål, kaffe och bröd.
Men då shoppar jag inte runt utan vet vad jag ska ha och var det kan hittas. Storleken på det plagg som ska ersättas skrivs ned. Provhytter är något jag sagt upp bekantskapen med. Jag letar själv fram rätt plagg och undviker nogsamt alla expediter och går sedan till kassan utan att låta mig lockas in på avvägar.
Jag tar ofta två exakt likadana plagg och besparar mig därmed ett besök – det gäller att planera sin framtid. Klart och betalt och ut igen. Och till min lycka att svart och blått alltid årets färger.
Så långt allt gott och väl men det stannar inte där. Av någon anledning som jag inte själv lyckas motivera stoppas det nya plagget oftast i garderoben. I stället letar jag fram en väl använd släkting att ta på mig. Det nya plagget får vänta ... ja, på vad? Rätt tillfälle?
Detsamma gäller de kläder jag får till skänks. Både min kära och min svärdotter upplever brister i min garderob och det utan att jag klagat. Men de plaggen röner samma öde men av en annan anledning – deras uppdykande är ju inte resultatet av en brist i min kollektion som definierats av mig. Plats i garderoben.
Där är det trångt och ni har väl vid det här laget förstått att det inte beror på ett överdrivet klädintresse. Och då har jag ännu inte berört faktor X, eller Fas 3 som jag kallar den digra samling kläder som egentligen tjänat ut. Men de är inte trasiga och ingen slänger väl plagg som är hela?
Min garderob innehåller kläder i tre olika stadier – icke uppackat, i bruk och under slutförvaring. "I bruk" är den minsta högen. Så även jag kan stå och glo in i en full garderob och sucka över att jag inget har att ta på mig.
Men det är värre än så – runt min musikanläggning ligger små högar plattor som väntar på sin första uppspelning och i mina bokhyllor ligger staplar av olästa böcker. Vad de väntar på? Förmodligen inget som inte en någorlunda habil psykolog skulle kunna förklara.