Vad är det som låter? Studsar upp i svarta natten, genar över mannens varma kropp för att inte sonen och hans fru ska vakna av signalen. Vem ringer den här tiden, mumlar mannen. Jag vet. Erfarenheten talar. Eller vad det nu är. Inte för inte är jag min fars dotter. Folk ringde, han stämde blod med hjälp av tankens kraft och ett stycke i Bibeln, ingen ska betala, ingen säga tack, hade samekvinnan sagt. Jag kan också lära dig, sa han till mig. Men nej tack. Efteråt brukade han se så trött ut.
-Hallo Anita, how are you?
Vad klockan än är i vårt sovrum, visar den drygt fem timmar mer för den som ringer från Sri Lanka.
Fiskesäsong, jobbar hårt, skrev vår vän tuk-tukföraren Vijay i veckan. Sen storebror fiskaren som vi mötte på stranden och redde ut nät med i januari 2013 gick hädan, testar han även fiskebranschen. Pappa en fattig fiskare, jag fick aldrig studera men barnen gör jag allt för, skrev han. Första gången han tog upp nät fick han ett bett av en muräna. Doktorn skrev ut en massa piller och sa: Du måste vila men han kör tuk-tuk ändå, mejlade äldsta dottern.
Senare ringde telefonen. Den engelsktalande kusinen sa hallo, inte Vijay. Kusinen pratade väder och undrade hur det var med oss. När han sen berättade att det går feber här och avslutade: Vi kommer att informera dig, körde min ambulans igång. Till ett bättre sjukhus i Colombo kom han i sista minuten. Dropp i veckor, allmän blodförgiftning hette det förr. Först efter månader gick benet att gå på.
Vad läskigt! Vad är det här? undrade barnbarnspojken min i Ocean Aquarium på Cypern i våras, tog kort med mobilen mot den ormliknande fisk som högg mot hans hand.
Och här står jag i decembermörkret, julen är över och 2015 står bakom knuten. Allt är bra, alla friska, säger Vijays kusin. Hade ni det bra på er festival? Du fick julkortet? Happy new year!
-Vad är klockan? undrar mannen när jag kryper ner i värmen. Fem i sju. Oj då, säger han och sover vidare.
Själv smyger jag upp, tänder julgranen och golvlampan med de gammaldags skärmarna, sträcker ut mig i läsfåtöljen med en bok och fötterna på fotpallen för första gången på månader. Intill den lysande ljusstaken i vardagsrumsfönstret samsas ett litet Luciatåg i porslin med julkrubban i svart trä som mannen köpte i Angola. Allt hör ihop. Alla.
Fick ett meddelande igår som störde friden. Inte ansluten. Du har inget nätverk. Men det var väl att ta i.
GOTT NYTT ÅR kära läsare, hälsar Anita.