Om konsten att se en film

Norrbottens län2014-05-02 06:04
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Man kan läsa om en bok (fast personligen har jag bara alltför sällan möjligheter att göra det; med undantag för Ray Bradburys fantastiskt stämningsfulla roman Blommande vin från början av 1960-alet, som för mig alltid har definierat själva begreppet ”sommar” och som jag försöker omkalibrera mig med åtminstone vartannat år) och man kan även se om en film.

Det senare utan större besvär alls, sedan först vhs-filmerna och sedan dvd-erna introducerades. Jag har vid flera tillfällen skrivit (och försäkrat) att jag vid åtminstone 50 gånger (det är väl numera drygt 60 …) har infiltrerat mig med den orubbliga favoritrullen Rebell i bojor (Cool Hand Luke) från 1967, med Paul Newman som en tjurig kedjefånge och individualist och så ett helt gäng av då för tiden mestadels okända karaktärsskådespelare (Dennis Hopper, Luke Askew, J.D. Cannon, Harry Dean Stanton och flertalet andra) som hans likaledes kedjade medfångar samt några väktare.

Och det fortsätter jag rätt regelbundet med, liksom att jag lika regelbundet drar i mig Martin Scorseses The Last Waltz, från 1976 där den legendariska rockgruppen The Bands sista spelning tillsammans (med ett sällskap av personliga rockartist-kolleger). Det fanns en tid när inte en fest hemma hos mig kunde starta utan The Last Waltz. Numera är festernas tid förbi men knappast The Last Waltz´…

Jag fortsätter också att ohejdat konsumera massor med film (numera dock mestadels på video, eftersom biobesöken tycks vara reserverade för en publik främst under 20 år; med något enstaka undantag när) och då och då roar jag mig med att titta på filmer en gång till. Det kan då ha passerat 30 år eller längre men oftast betydligt kortare perioder, sedan jag såg dem sist. Här några exempel på detta:

The Greatest Show On Earth, från 1952 och ett färgstarkt äventyr i realistisk cirkus-miljö (Ringling & Barnum and Baileys cirkus ställde upp med all möjlig rekvisita och erhöll massor med PR i retur) med massor av dåtida stjärnor och melodramatik, som är fullt sevärd ännu.

Jag såg den första gången på TV cirka 1966 och där dök den sedan upp ett antal ytterligare gånger också. Jag har aldrig (dessvärre) sett den på bio, men äger den sedan länge på dvd och kan vilsamt avnjuta James Stewart hela tiden maskerade clown, Betty Hutton och Cornel Wildes (han hade själv en bakgrund som cirkusartist) märkvärdiga trapetskonster (utan livlina) högt uppe under cirkustaket, Lyle Bettger som en svartsjuk elefanttränare samt Charlton Heston som cirkusens mycket impulsive och energiske direktör.

Filmen fick ett antal Oscars, varav den förtjänade åtminstone någon och hänger fortfarande, oberört, med.

Reds, från 1981 och både av och med Warren Beatty är den lite drygt tre timmar omfattande historien om den amerikanske kommunisten och kvinnokarlen John Reed (Beatty) som såg till att hamna mitt i den ryska revolutionen 1917, författade klassikern Tio dagar som skakade världen och som när han dog några år senare blev en av de mycket få amerikaner som begravdes i Kreml-muren.

Reed släpade med sig till Sovjet journalisten Louise Bryant (Diane Keaton i sin bästa roll någonsin)och bland andra rollfigurer finns bland annat Jack Nicholson som författaren Eugene O´Neill (lätt övervärderad dock), Maureen Stapleton och författaren Jerzy Kosinski som sovjetpolitikern Zinovjev.

När Beatty visade filmen för presidentparet Ronald och Nancy Reagan yttrade presidenten att han hade hoppats på ett ”lyckligt slut”. Beatty betraktade dem likafullt som sina vänner… Reds kostade massor och ännu flera massor att spela in, bland annat i norra delen av Finland. Och är allra mest unik när svartvita sekvenser av sådana som själva hade varit med samt varit bekanta med Reed och Bryant, visades.

Italienaren Vittorio Storaro stod för det magnifika fotot. Jag har sett Reds två gånger – först på bio i början av 80-talet och så småningom även på dvd. Dess första halva är allra bäst. Precis som jag kom ihåg det.

Fortsättning följer en annan gång, trevlig Valborg och största maj samt kärvänliga hälsningar från katten Malin samt den stående uppfattningen att – Äventyret pågår.

Nytt från Black Francis Måndag som tv-seriedag Formidabel TV-serie

3 saker att inte missa i veckan

CD

Indie City

Pixies

(Pixies Music/Border)

Black Francis (som egentligen heter Frank Black) slutade inte alls upp med att skriva bra låtar bara för hans grupp Pixies rämnade i början av 1990-talet. I stället blev han närmast överproduktiv och när Pixies grupperade om sig igen 2004 hade han massor av låtar. Som han dock behöll för sig själv, medan gruppen fick slita med gammalt material. Här handlar det i alla fall om nytt låtmaterial, som är bättre än enbart bra. Om än också lite liksom manierat stundtals.

Arvingarna

SVT 1, 21.00

Secrets and Lies

SVT 1 22.00

Start med den excellenta danska serien Arvingarna (delvis regisserad av Pernilla August) som är ungefärligen den femhundratolfte danska TV-serien som röjer undan motståndet för att placera sig invid våra hjärtan. Arvsstriden efter en död gammal konstnär vrids upp och hettar till alltmera och följs omedelbart därpå av den neurotiska och med massor av ångest marinerade australiska serien Secrets and Lies. Där spänningen om vem som tog ihjäl en liten pojke bara växer.

Se på Svt-play

Sara-Vide Ericson

K-special, först visad i SVT 2, i fredags.

Jag var helt ovetande om vem den cirka 30-åriga konstnären Sara-Vide Ericson var, innan jag fastnade framför K-specialen om henne i SVT 2 i fredags. Efter den är jag närmast blixtrande förälskad i henne.

Jacob Frösséns enorma dokumentär om henne (mest) och hennes konst (inte lika mycket) var berikande, underhållande och helt igenom förträfflig.

Sara-Vide, från Jämtland, verkar vara en rolig tjej som redan i filmens inledning faller i grubblerier över vad de killar som hon tar med sig hem för att ligga med ska tycka, när de får syn på teckningarna av hennes döda mormor på väggen.

Så det här måste ni bara Se. Se. Se !