Har haft ett litet uppehåll i tränandet, ingen feber men ett kraxande och en näsa som rann till och ifrån. Ojoj, sa någon med en suck, fast det bara vara jag i huset. Ojoj, lät det när jag stannade upp i köket. Ojoj. En ålderdom som smugit sig in? Eller tvärtom. Något kvarlämnat från sportlovet.
Igår ringde väninnan. Jag tänker gå till Gråsjälören, följer du med?
Egentligen hade jag inte tid, mycket skrivande just nu, men sen tänkte jag på Kerstin Bergström, den fina och äkta författaren som föddes i Luleå, som levde, jobbade och skrev i Staden Kiruna i många år, innan hon och maken Rolf flyttade till Kusten, Seskarö. Hon som nyligen lämnade det jordiska och en lång rad böcker efter sig. Den senaste utkom i år. Lev!! skrev hon alltid när hon signerade böcker. Och som slutord på vykorten jag fick.
Hon var en ovanlig kollega, hon berömde kollegor. Utan hennes ord med uppmuntran och praktiska tips hade det nog inte blivit några böcker efter Efteråt, sa jag till väninnan igår, när vi satt på strandkanten med var sin kopp och tittade ut över det vita och blänkande.
Två damer som susade fram på var sin spark, bland annat. Med rytmiskt synkade sparktag och former, en duo. I bakgrunden en liten ettrig snöskoter som ilade åt motsatt håll.
På gymmet idag står motionscyklarna där de brukar stå, oavsett vem som trampar. Den ena upptagen. Upp på den andra kliver jag och som vanligt ner igen för att justera.
-Jag är för kort! muttrar jag.
-Nä, svarar killen bredvid, det är du inte! Det är pedalerna som sitter för långt ner!
På ett gym kan man bli stark på flera sätt.
-Du borde skaffa cykelkorg, tipsar han, att ha väskan i.
Han menar den svartvita kasse jag lagt ifrån mig på golvet. Cykelkorg, varför inte. Då kanske det skulle bli en tur på riktigt. Men sen då? Släpa den runt golvet. Snubbelrisk vid maskinerna.
En gång fastnade kassens handtag i ett redskap för höfterna. Personal fick tillkallas. Hur skulle det gå om alla gjorde som jag.
En bekant som var på väg ut när jag kom, är nu på väg in igen.
Tappa nycklarna två gånger på samma dag, det är rekord, man blir stressad, säger han.
Jag ser mig omkring jag med. I mitt huvud nycklar modell mina, bil och hem.
-Är det dom här, undrar en karl med bra syn och plockar upp ett par mini från golvet, modell skåp.
Bekantingen lättad. Lägger tillbaks dem i samma ficka som de hoppat ut ur, två gånger på samma dag. Man ska aldrig ge upp.
Lev!! som Kerstin Bergström skulle ha sagt. www.anitanilsson.se