Konsumtionssamhällets förbannelse men det är lättande att få iväg det, säger en karl som står och kastar fint trä i en grön container, man får hoppas att det återanvänds, blir fibrer, fortsätter han.
För mycket av allt kallas välfärd. På Sri Lanka skulle många betrakta soffor, bord, leksaker, ja, det mesta i containrarna som fynd.
Karlarna på Kuba hade säkerligen hoppat ner i den med skylten Metall och tagit för sig. I staden Trinidad bromsades trehjulstaxin in och chauffören ut, han hade sett något som blänkte där på gatan. De flesta gjorde det, scannade av, böjde sig ner mot varje liten skruv eller mutter.
I min barndom fanns inget behov av containrar. Bränngrop minns jag. Slaskhink hade grannens. Hemma fanns husdjur och några kreatur plus en gris, eventuellt hönor . Och en sommar var det kalkoner. Tama kråkan Pelle fick vad som blev över när de tagit sitt. Han brukade flyga med när mamma cyklade till Kooperativa. Liftade ibland på hennes axel.
En morgon därhemma följde han en olycklig impuls. Gott, tänkte han och landade i den nykokta grisgröten på farstubron. Sina beslut ska man noga överväga. Dess långsiktiga effekter syns sällan så omedelbart som det gjorde för Pelle.
Dagen i dag är sommarens hittills finaste, vad gäller vädret. En rad bilar körde före oss på rampen, andra följde. Framme stod killar och tjejer i reflekterande kläder. Funkar som fina konsulter.
Gamle grannen brukade ta dessa hjälpare i hand innan han åkte. Tack ska ni ha sa han, och sköt om er. Glöm inte att älska. De fick ungefär sextio år ihop, han och hans fru.
Vi har ett släp fyllt av minnen. Brännbart och metall och trä och annat blandat som mannen kopplat breda gula remmar omkring och spänt fast. En grå träplanka har glidit ner en bit i ett misslyckat rymningsförsök. Även bagageutrymmet var fyllt när vi började, liksom baksätet.
Det känns bra att jobba på och tömma. En gammal trampbil vilar nu till exempel tryggt i en järnsäng. Och där: En hylla som barnbarnens farfar byggt långt innan de föddes.
I morse ringde en flicka från Umeå och frågade om det var jag som var jag och om jag hette vad jag heter. Hon blev glad när jag svarade ja. Ville sälja Kombilotter. Nu är Anita i den åldern när man lever på hoppet, tänkte hon. Och det gör man ju. Om erbjudandet däremot, nej tack.
Har vad jag behöver och är nöjd om allt viktigt stannar kvar, tryggt förankrat. Glömmer att vi nu lever i ett konsumtionssamhälle.