Så här års är Sverige ganska runt. Den tidiga sensommarmorgon vi gick ut till taxin, hade löv ännu inte fallit men svanar ropade över huvudet på oss: Nu åker vi, nu åker vi, nu åker vi.
Själva tog vi flyget. Stockholm är numera mest en punkt att landa i på väg till äldsten i söder, i år även till bokmässan i väster.
Hur hinna träffa de vänner man fick under särboåren? Locka med boken och sen sitta lugnt på Cityterminalen, låta dem komma till mig och fortsätta prata väsentligheter, som om ingen tid förflutit. Nio år sedan pendlandet upphörde, men vänner är vänner, oavsett ålder och situation.
Vad gör du av din tid nu, när han inte längre finns med oss, undrar jag vid förmiddagskaffet. Brukar trösta mig med att vi i alla fall fick tjugofem år ihop, säger hon som förlorat sin älskling, det mesta av min tid går nu åt till att promenera, hålla mig frisk. Sen filosoferar vi en stund kring ordet uppriktighet. Jag övar mig, säger hon.
Till lunch kommer den yngsta av mina vänner. En av de två som känns som mina flickor. Den äldsta har just blivit mamma, systern visar bild på baby med mor och med far. Jag blir blöt i ögat.
Sen pratar vi förstås relationer flickan och jag, det gör vi alltid, pratar och skrattar. Hur ska man träffa den rätte? Det är svårt, tycker hon. Ska kännas naturligt, säger jag.
Träffas på nätet, slöseri med tid, anser mannen, synd att ni inte dansar nuförtiden, då hann man hålla om många under en kväll. Om inget kändes, inget att slösa tid på.
Kändes, hur då? tycker kompisen som bokat tid efter lunchen och nu sätter sig med oss, vadå den rätte? Jag tror att det finns många som man kan få ett bra liv med.
Hon är som en flicka. Tack, ännu en födelsedagspresent, säger hon om boken.
80 är ingen ålder, det är en hastighetsbegränsning, hade en karl sagt. Bra om man har någon som begränsar hastigheten åt en, någon som inser att allt behöver inte mamma/mormor klara själv.
Sen vi kramat hej då till vännerna och gått uppför trappan mot långfärdsbussen, hade hon sprungit efter med trattkantareller, men då hade vi redan hunnit ut.
I bussen slumrar vi, väckaren ringde fem och oh vad mor har längtat. Där hos äldsten och hans fru har löv börjat falla från grenar.
Från köksfönstret vid Motala Ström ser vi en vit svan simma omkring med tre bruna ungar. De andra gömmer sig i vassen nånstans, tror svärdottern.
I deras mysiga hus doftar mat, som man inte behövt laga till själv. Och imorgon tänker vi ta er till gamla Linköping, säger sonen.
www.anitanilsson.se