– Är du intresserad, undrar värmländskan från sin terrass, räcker fram ett par tidningar. En med senaste nytt från kungahuset, i den andra lite historik om Lappmarksdoktorn Einar Wallqvist bland annat.
Man är för rund, sa hon igår, tittade åt mitt håll. Men hon är fin. Helt slät.
Vår terrass är en dröm med havsutsikt, som vi knappt hunnit njuta. Havet hörs även hit upp, gul flagg idag men bada går bra om man håller i bikinin. Hissen är en karl som talar spanska och stannar på sjuan. Sen får man gå. Och som vi har rört oss. Med kropp och själ och hyrbil, gått i urinvånares spår till och med. Berber, tror vissa, ”canarii” som flydde från Afrika, hittade ön, bodde i grottor och byggde stenhus, skapade samhällen, fiskade, drev jordbruk, överlevde årtusenden. Tills spanjorerna kom.
Las Palmas växer. Auditorium, nya operahuset, liknar en örn i kvällsbelysning. För att få sig en biljett måste kämpa. I stället tog jag med mannen på spaning efter tid som flytt. Ifrån mig.
Nattklubben från 80-talet, borta redan vid återbesöket -98. Planlöst strosande runt Catalinaparken upptäckte jag den gången nåt bekant på andra sidan gatan. Den lilla vänliga baren. Mörkt träslag. Dit jag gick innan dansen och tog mig en expresso. Originellt, tyckte Pepe, ägaren. Men spelautomaten som skymtar fanns inte -85, fel bar? tänkte jag. När han plötsligt klev han fram i öppningen, hojtade mitt namn, sa: Och kompisen? Bjöd på expresso, pratade om sina barn, beklagade sorgen, sa: Du ska inte leva ensam.
I går visade sig baren igen. Plastigt nyinredd. Köpte den av Pepe i maj, sa den nye, han tittar aldrig in, jag vet inget. Och det blev liksom ett hål i luften.
I dag uppdaterar jag mig på prinsessfronten. Margareta fyller åttio, blomstrar efter champagnelunchen, står det. Birgitta en skugga. Desirée inte på bild. Christina sig lik fast vithårig. Mannen läser om Einar Wallqvist. På andra sidor gamla filmstjärnor på bild.
– Anna-Lisa Ericsson var min faster, berättar värmländskan, hon behövde aldrig lära sig vad storstädning var, hon. Eller fostra barn, nä. Ensam mor på fyrtiotalet, honom fick morföräldrarna ta. Man hälsade på en gång per år. Kära söta barn, nog är det synd att du ska va så rund, sa hon jämt. Nu säger hon det där igen, man blir så less, tänkte jag sista gången, när jag stod där med rosor, rosor skulle det va.
Men då sa hon: Jag brukar säga att det är bra å va lite rund, det slätar ut rynkorna.