Att han ändå klarat sig i så många år, sa mannens måg sedan våra familjer ännu en gång tagit del av en gruvlig historia om våra bravader på främmande ort.
Mannen gör vad han kan för att hålla kvar livskänslan. Inte bara i sin kropp, minst lika mycket i min. Nu senast i Nicosia, Cyperns huvudstad. På självaste påskdagen. Den dag som betyder mest för de grekisk-ortodoxa. Den stora grilldagen när man reser till släkten i hembyn eller drar ut bord och stolar var man nu befinner sig, samlas och firar.
Kom hit, vi grillar, vinkade ett gäng på Kreta för tjugo år sen när maken och jag kom gående på väg mot busstationen. Tack, sa vi. Det var gott. Även inne på busstationen blev det fest. Sätt er här och ät med oss, sa chaufförerna innan vi åkte iväg med den ena. Men idén om ta en taxi sista biten till Palmes by Mochos, inte en chans, inte på påskdagen. Mer dramatik än så blev det inte att resa med maken.
Idag gäller det att träna och hålla sig på topp. Nu senast var det värsta nära. Mannen backade med kameran i hand, lutade sig mot muren, tog ett kort, vände sig åt andra hållet, backade igen och lutade sig men där fanns ingen mur, utan en bred öppning med strålkastare i. Under honom plötsligt en overklig utsikt. Femton meters fallhöjd med utstickande stenblock längs vägen, innan smällen mot marken kunnat bli ett faktum.
Jag hör rasslet, vänder mig om, ser hans ansikte på murens utsida och hans högra hand desperat gripa tag. Vänstra knäet fick lite stöd av strålkastaren, men den böjde sig av tyngden och de två bultarna höll på att släppa, berättar han senare. Utan att tänka grep jag tag i den fritt hängande armen och drog honom mot fast mark. Tänk att kameran höll, sa han.
Knäna darrar. För dig med? Nä, det gick så fort, sa han, drog mig snabbt vidare och pratade en lång stund om annat. Höjden var ohälsosam, medgav han sen, jag såg att de små mänskorna där nere på gräsplanen som höll på att träna sina hundar vände sina ansikten uppåt, munnarna gapade, sa han, de hörde väl rasslet.
Kysste han dig sen, undrade karln på en turistshop. Nä. Då gör han det säkert ikväll, sa han.
För tredje veckan i rad är det normala snudd på mirakulöst. Tänk, säger jag om kvällarna, här ligger du och lever.
Och varför är påskdagen så viktig för de grekisk-ortodoxa?
Det var då ryktet spred sig. Att graven var tom.
www.anitanilsson.se