Du ser blöt ut, konstaterar ett barn när jag passerar deras hus, barfota och med joggingskorna i handen.
– Jag har simmat, säger jag.
– Var det kallt?
– Ja. Vattnet brände och fingrarna blev stela. Sen blev det skönt.
Barnet stod tyst.
– Tycker du att jag är lite knasig?
– Kanske.
Idag ska jag sätta personligt rekord. Just idag ska det bli av, tänkte jag. Det satt i huvudet. Allt sitter i huvudet.
Först på med bikinibyxan, sen springvarianten, blank och svart. Köpte den i tjejmilens tävlingskansli för trettio år sen ungefär, inför min första. Ska åtminstone inte gå, tänkte jag i myllret. Vi var tjugofemtusen den gången, festen blev svettig. Du gick i varje fall inte, sa en karl i kvarteret, sedan kameran följt mig i en uppförsbacke i Sportnytt.
Idag flåsar jag knappt. Då fick man ostkaka med jordgubbssylt vid målgången i huvudstaden. Idag en simtur i Trolltjärn som belöning. För allra första gången i månaden september.
Utan föräldrar och med barnen utflugna kan en människa ta sig till vad hon vill. Men man vet vad de tycker, de som gått före. Och ungefär vad de tänker, de som kommer efter.
Kunde pappa simma? Mamma halkade som bekant på en isig brygga, ramlade i ån, tog sig upp, fortsatte stöta stortvätten och göra klart. För vem skulle annars.
Att efter en frivillig simtur gå hem och dra in sand i huset, ställa sig i en varm dusch, dra på kläder varv efter varv för att komma upp i temperatur, vadå rekord. Jämförelsevis. Men nästa gång ska ett hett skumbad stå serverat, tack.
Såg ni Vätterncyklisterna? TV visar några som vill göra klassikern. Mest visas den som har det värst. De andra klarar sig ändå. Vansbrosimmet missade vi. Men Lidingöloppet var ingen räkmacka heller, värsta kämpen stolpade sig nu fram med ett trasigt knä, för att inte göra sina vuxna barn besvikna. Han klarar det aldrig, sa kompisen-coachen och ropade kämpa, kämpa.
Vasaloppet återstår. Då behöver man två knän. Hur nu det ska gå till, när sjukvården redan går på sina.
Dagen efter mitt personliga rekord kom min tionde bok ut till allmän beskådan. Kvällen innan låg jag i vattnet ungefär lika länge som vanligt, trots september. Det är sant. Men stället för över det djupa, vevade jag simtagen längs med stranden. För att undvika rubriker med därpå följande spekulationer.
Fotnot: Tillägg till Kulturnattens program. Idag kl 14.15 pratar och läser Anita ur Allt hör ihop i Kulturhuset. Lokal: Vingen.